Även om jag inte är rädd/har fobi för hundar längre så har jag 18 års erfarenhet hundägare som inte visar respekt när dom är ute med hunden. Och tro mig det finns hur många som helst. Så jag tänkte ge några exempel.

1. Inte har sin hund i koppel.

Gör mig otroligt frustrerad än idag. Att inte ha hunden kopplad och dessutom låta den springa fritt där det finns både barn och vuxna är så otroligt respektlöst. Inte bara mot dom som är rädda utan alla. Jag tänker inte ens argumentera varför för det borde vara uppenbart varför man borde ha sin hund i koppel. För några år sen satt jag på pendeltåget på väg hem med en kompis (som vet att jag hade fobi) när det går i mittgången förbi en hund utan koppel med sin ägare efter hunden. Detta var dessutom i den hundfria zonen. Där det alltså inte får vara några hundar. När dom gått förbi säger jag till min kompis "Jag hatar när hundar inte är kopplade". Jag vet inte om ägaren hörde vad jag sa men jag hoppas det. Hundfria zoner i kollektivtrafiken finns av en anledning. Det finns för att personer som är allergiska ska kunna åka utan att få en allergisk reaktion. Och att dessutom inte ha hunden kopplad gör hans handling ännu mer respektlös. När jag fortfarande var rädd/hade fobi för hundar satt jag mig alltid i den delen av tåget/bussen för att det gör att jag kan slappna av mer. Dom få gångerna jag faktiskt satte mig där hundar fick vara var jag som ett nervvrak och nära panik hela tiden. Jag kunde dessutom inte koncentrera mig på något annat än att hålla koll så att det inte var någon hund i närheten. 

Jag kan bara tala för mig själv men om jag var ute och såg att det var en hund i närheten som hade koppel minskade min nivå av ångst/räddsla med ca 50%. Alltså rätt mycket.

2. Folk som skrattar åt en när man får panik.

Har hänt flera gånger. Senaste gången det hände var det en hundägare som hade sin valp lös varav jag bad han att "säga åt sin hund för att jag är rädd". Han fattade inte vad jag menade antagligen eftersom han inte gjorde ett skit utan sa bara "jag kan inte säga åt en valp" sammtidigt som hans hund kommer närmare och närmare. I min panik lyckas jag inte formulera om mig så att han fattade att han skulle hålla i hunden. När jag för tredje eller fjärde gången säger åt honom är hunden bara en meter ifrån mig och jag kan själv höra paniken i min röst. Han ger mig åter samma svar sammtidigt som han skrattar till. Den här händelsen gjorde att min räddsla för hundar förvärrades så mycket att jag tilslut fick gå i KBT igen. Jag var 17. 

3. Ger kommentarer som...

"Han/hon är så snäll så, du behöver inte vara rädd". Om jag fick en krona för vare gång folk har sagt detta till mig skulle jag seriöst vara miljonär nu. Vad folk inte fattar när dom säger sådana kommentarer är att det inte spelar någon roll hur snäll du tycker din hund är. Jag är (var) rädd för hundar, har du en hund är (var) jag rädd för den. Har också fått kommentarer efter att jag har klappat en hund lite snabbt "du är inte rädd för hundar". Då har jag stått i minst en kvart för att samla mod till att klappa den och när jag väl klappar den så har jag i prinsip alla tecken för ångest. 

Nu säger jag inte att alla hundägare är så här men en hel del är det. 

Har insett dom senaste dagarna att jag inte får någon "kick" av depp musik. I alla fall inte på samma sätt som förut. Men jag antar att det är för att jag är mycket gladare nu för tiden. Dessutom har jag inte haft någon jobbig dag där musiken är den enda faktorn som tar mig igenom dagen. Och tentan som jag skrev för femte gången fick jag knappt någon tentaångest eller något liknande alls. Jag antar att det är bra men jag är bara "ovan" med det. 

Det jag nu tänker skriva är inte riktat mot en bara en lärare utan nästan alla lärare i grundskolan.

När jag var runt 11 år och var med min dåvarande bästis ute på skolgården hittade vi en gren som var ungefär 1 meter lång och så bred att jag inte munde ta mina fingrar runt den. Barn som vi var började vi anvälnda grenen i våran lek. På den delaen av skolgården vi höll till var längst bort från själva skolbygnaden men inte längre än 50 meter så man kan lätt se vad som händer om man är vid ett fönster och tittar ut. Där vi var fanns även några slags bänkar formade som en oval utan ryggstöd. Vid ett tillfälle ställer jag mig upp på en av dessa vilket gör att jag hamnar ca en halv meter upp i luften jag har även grenen i händerna. Fram kommer då en kille ifrån en pararell klass och frågar om han kan få grenen. Både jag och min kompis säger nej. Vi hade hittat den först bla bla bla..

Han börjar då bli ilsken och kräva att jag ska ge honom den. Jag ställer mig då mer bredbent så att han inte kan komma upp på bänken och håller grenen ifrån honom. Han går då runt bänken och säger att jag ska ge honom den så att han kan slå mig med den. Detta gör att jag till slut håller grenen överhuvudet och försöker kolla runt om jag kan se nåon som kan hjälpa mig. Min kompis vet jag inte vad hon gör men hon har nog insett att hon inte kan hjälpa mig utan att han ska gå på henne istället. På grun utav att jag håller grenen utom räckhåll från honom blir han ännu argare. Han börjar istället säga att jag ska ge honom den så att han kan slå ihjäl mig med den. Jga blir så klart rädd men det enda jag kan göra är att säga nej och hålla grene över huvudet. Efter några minuter ger han upp och går ilsket därifrån.

När rasten en kort stund senare är slut och jag går mot mitt klassrum går jag förbi en lärare som har varit på skolan sen jag började där på dagis. Hon säger att hon såg vad som hände och sa att det var modigt av mig.

Jag undrar hur i helvete en lärare tänker när hon ser en 11 årig tjej som inte är längre en 150 cm stå på en bänk med en stor gren överhuvudet och en kille som tydligt är arg och vill åt grenen sammtidigt som tjejen skakar på huvudet tänker. Den enda tanken som jag kan komma på är att hon tror att han frågar snällt. Men varför gick hon inte fram och kollad vad som faktiskt hände? Tänkte hon "det där verkar hon klara så bra själv" eller?? När hade hon reagerat igentligen? När killen hade fått tag i grenen och gjort sanning i det han sa??

Detta är bara ytterligare en situation där jag anser att lärarna inte gör sitt jobb utanför klassrummet. 

...och folk undrar varför jag inte gillade att gå till skolan i grundskolan.

att ju närmare en tenta/omtenta man kommer ju mer nedstämd man blir? Fast sen är det ju också FEMTE gången jag ska göra skiten och i princip hela min utblidning ligger på att jag ska klara den. Så jag har en anledning men ändå...

om personen man fall för fanns i verkligheten. Jag menar bara som omvecklings skull (sarkasm). Den här gången var personen i alla fall mänsklig och inte vampyr eller anna varelse.  

Appropå fiction så har jag blivit helt inne på "Underworld" filmerna. Har den här veckan tittat på tre av fyra filmer (den sista tänkte jag börja komma på ikväll). Har dessutom kollat upp om det finns böcker på serien och hittade nån. Dock verkar det som att böckerna är baserade på filmerna så jag vet inte hur bra dom är men ska kolla upp dom på bibblan i alla fall. 

Lägger upp en bild från filmen som jag just nu även har som bakgrundsbild på datorn. 

Det är något speciellt med killar med halvlångt hår...

Har nu endast två veckor kvar av plugg innan jag får sommarlov vilket känns jätteskönt. Min sista föreläsning var i fredags och jag har ett seminarium kvar pluss två tentor att skriva. Sen tänker jag ha minst en vecka att bara vara där jag tänker läsa dom böcker jag inte har haft tid att läsa innan och lägga ett av mina pussel. Efter det måste jag börja läsa anatomi igen för att ha en chans att klara anatomi tentan. Vilket är mitt mål den här sommaren.

Sedan ska jag förståss på Bråvalla och veckan efter det ska jag på Metaltown. Även om det inte har löst sig än vem jag ska till bråvalla med så längtar jag som fan tills dess. Förhoppningsvis kan jag gå med min kompis om hon lyckas övertala sin mamma.

Ska jobba i ungefär en månad också så att jag inte är pank i slutet av sommaren. Dessutom får jag mer arbetserfarenhet vilket jag har ett stort behov av.

Så mycket mer än detta har jag inte planerat ännu. Tror att det kommer bli en underbar sommar vilket som. Förhoppningsvis klarar jag tentan den här gången också och får mer motvation för kommande studier.

Det spelar ingen roll om man gillar Johnny Cash variation eller om man gillar Nine inch nails variation (orginalet). Den här låten kommer med största sannolikhet att beröra den som lyssnar. Själv hörde jag Johnny Cash variotion först men jag älskar båda.

Lyssna och njut!

Del 2 börjar där del 1 slutade...:

Jag går upp för trapporna och står utanför klassrumet och det är ungefär 10 minuter innan lektionen börjar. Vid det här laget har större delen av klassen också kommit kommer Tjej 1, tjej 2 tillsammans med våran mentor. De går fram till mig som står lutad mot en vägg och i princip omringar mig. De säger att vi behöver ta ett ordentligt snack. Tjej 2 säger att hon och de andra tjejerna inte vill att jag ska vara ensam längre. Jag säger att jag inte vill snacka och att jag har börjat bli van att vara ensam (vilket var en lögn, man lär sig aldrig att vara ensam). De lyckas efter några minuter övertala mig att följa med och vi går ner en trappa till ett tomt klassrum. Vi sätter oss så att jag sitter brevid mentorn och mitt emot tjej 1. Mentorn ber mig att berätta min variation av det som pågår. Jag börjar berätta men blir igen avbruten, den här gången av mentorn (tror inte ens att han märkte att han avbröt mig). Vid det här laget är jag så emotionellt utmattad så att jag bryter ihop och gråter och kan inte sluta. Mentorn frågar EN gång om jag mår bra och när jag nickar så fortsätter han samtalet.Tjejerna ger mig blickar som jag uppfattar som att dom tänker "Varför gråter hon?!". Jag vill bara ut ur rumet och inser nog omedvetet att dom inte tänker låta mig gå om vi inte säger förlåt till varandra. Jag säger förlåt till dom sammtidigt som jag försöker tårka tårarna och inte börja gråta igen. De andra två tjejerna säger lite motvilligt förlåt också. I den stunden trodde jag naivt nog att dom skulle ändra sig och börja prata med mig igen. När läraren lämnar oss och säger att vi kan vara kvar i klassrummet till att nästa lektion börjar om vi lovar att göra skolarbete har dom samma attityd. De tittar knappt ens på mig och går till andra sidan av klassrummet för att titta på plansher och gör sitt bästa i att ignorera mig.

När det börjar närma sig nästa lektion går vi till skåpen för att byta skolböcker och står ett tag och väntar på läraren har de samma attityd som innan och även de andra två tjejerna ochså har samma attityd börjar jag undra om dom verkligen menade det dom sa. Vi går in i klassrummet och jag sätter mig på en bänkrad med fyra platser. De andra fyra tjejerna sätter sig på raden framför och låtsas som att jag inte existerar. Det jag känner i den stunden kan bara beskrivas som "numb" (stel, avdomnad, förstelnad). Jag visste att det dom sa för mindre än en halvtimme sen var inget mer än lögner och bullshit. Jag ångrar redan då att jag sa förlåt och bestämde mig för att jag aldrig skulle lita på dom igen.