om personen man fall för fanns i verkligheten. Jag menar bara som omvecklings skull (sarkasm). Den här gången var personen i alla fall mänsklig och inte vampyr eller anna varelse.  

Appropå fiction så har jag blivit helt inne på "Underworld" filmerna. Har den här veckan tittat på tre av fyra filmer (den sista tänkte jag börja komma på ikväll). Har dessutom kollat upp om det finns böcker på serien och hittade nån. Dock verkar det som att böckerna är baserade på filmerna så jag vet inte hur bra dom är men ska kolla upp dom på bibblan i alla fall. 

Lägger upp en bild från filmen som jag just nu även har som bakgrundsbild på datorn. 

Det är något speciellt med killar med halvlångt hår...

Har nu endast två veckor kvar av plugg innan jag får sommarlov vilket känns jätteskönt. Min sista föreläsning var i fredags och jag har ett seminarium kvar pluss två tentor att skriva. Sen tänker jag ha minst en vecka att bara vara där jag tänker läsa dom böcker jag inte har haft tid att läsa innan och lägga ett av mina pussel. Efter det måste jag börja läsa anatomi igen för att ha en chans att klara anatomi tentan. Vilket är mitt mål den här sommaren.

Sedan ska jag förståss på Bråvalla och veckan efter det ska jag på Metaltown. Även om det inte har löst sig än vem jag ska till bråvalla med så längtar jag som fan tills dess. Förhoppningsvis kan jag gå med min kompis om hon lyckas övertala sin mamma.

Ska jobba i ungefär en månad också så att jag inte är pank i slutet av sommaren. Dessutom får jag mer arbetserfarenhet vilket jag har ett stort behov av.

Så mycket mer än detta har jag inte planerat ännu. Tror att det kommer bli en underbar sommar vilket som. Förhoppningsvis klarar jag tentan den här gången också och får mer motvation för kommande studier.

Det spelar ingen roll om man gillar Johnny Cash variation eller om man gillar Nine inch nails variation (orginalet). Den här låten kommer med största sannolikhet att beröra den som lyssnar. Själv hörde jag Johnny Cash variotion först men jag älskar båda.

Lyssna och njut!

Del 2 börjar där del 1 slutade...:

Jag går upp för trapporna och står utanför klassrumet och det är ungefär 10 minuter innan lektionen börjar. Vid det här laget har större delen av klassen också kommit kommer Tjej 1, tjej 2 tillsammans med våran mentor. De går fram till mig som står lutad mot en vägg och i princip omringar mig. De säger att vi behöver ta ett ordentligt snack. Tjej 2 säger att hon och de andra tjejerna inte vill att jag ska vara ensam längre. Jag säger att jag inte vill snacka och att jag har börjat bli van att vara ensam (vilket var en lögn, man lär sig aldrig att vara ensam). De lyckas efter några minuter övertala mig att följa med och vi går ner en trappa till ett tomt klassrum. Vi sätter oss så att jag sitter brevid mentorn och mitt emot tjej 1. Mentorn ber mig att berätta min variation av det som pågår. Jag börjar berätta men blir igen avbruten, den här gången av mentorn (tror inte ens att han märkte att han avbröt mig). Vid det här laget är jag så emotionellt utmattad så att jag bryter ihop och gråter och kan inte sluta. Mentorn frågar EN gång om jag mår bra och när jag nickar så fortsätter han samtalet.Tjejerna ger mig blickar som jag uppfattar som att dom tänker "Varför gråter hon?!". Jag vill bara ut ur rumet och inser nog omedvetet att dom inte tänker låta mig gå om vi inte säger förlåt till varandra. Jag säger förlåt till dom sammtidigt som jag försöker tårka tårarna och inte börja gråta igen. De andra två tjejerna säger lite motvilligt förlåt också. I den stunden trodde jag naivt nog att dom skulle ändra sig och börja prata med mig igen. När läraren lämnar oss och säger att vi kan vara kvar i klassrummet till att nästa lektion börjar om vi lovar att göra skolarbete har dom samma attityd. De tittar knappt ens på mig och går till andra sidan av klassrummet för att titta på plansher och gör sitt bästa i att ignorera mig.

När det börjar närma sig nästa lektion går vi till skåpen för att byta skolböcker och står ett tag och väntar på läraren har de samma attityd som innan och även de andra två tjejerna ochså har samma attityd börjar jag undra om dom verkligen menade det dom sa. Vi går in i klassrummet och jag sätter mig på en bänkrad med fyra platser. De andra fyra tjejerna sätter sig på raden framför och låtsas som att jag inte existerar. Det jag känner i den stunden kan bara beskrivas som "numb" (stel, avdomnad, förstelnad). Jag visste att det dom sa för mindre än en halvtimme sen var inget mer än lögner och bullshit. Jag ångrar redan då att jag sa förlåt och bestämde mig för att jag aldrig skulle lita på dom igen.

Tror att jag har skrivit lite om den här flashbacken tidigare men då tror jag att jag inte skrev allt som hände.

För det första så är det fyra händelser som hände under en och samma dag och eftersom det skulle ta så lång tid och plats att skriva allt på samma gång har jag delat upp det, därav att denna är del ett. 

Satt som vanligt under en rast (tror att det var lunchrasten) vid en av trapporna vid klassens skåp och väntar på att en engelska lektion ska börja. Detta är veckan efter höstlovet så jag har vid det är laget sutit ensam i några veckor. Efter några minuter kommer hon jag innan detta hände såg som en av mina bästa vnner och och som gjorde och sa det mesta av det som jag blev utsatt för. Vi kan kalla dom för tjej 1 och tjej 2. Dom lämnar sina saker i sina skåp och går fram till mig. Tjej 2 frågar mig varför jag sitter ensam med mera. Kommer inte ihågg exakt vad hon frågar men jag försöker i alla fall förklara varför men hon avbryter mig hela tiden. Samtalet har vid det här laget blivit med brist på andra ord rätt otrevligt. Efter att jag har försökt förklara några gånger tappar jag tålamodet och ställer mig upp från trappen för att gå ut och från dom. Tjej två tar då tag i mig och trycker mig upp mot en vägg för att hålla mig kvar. Cirka tio meter mitt emot oss är det en glas dörr som leder till lärarlummen. När jag tittar över hennes axel kan jag se lärare gå i korridåren men ingen tittar ut genom dörren utan går bara förbi. Detta är inte första gången jag har blivit upptryckt mot en vägg då de andra gångerna var det andra personer men jag "ser rött" på en gång. Genom sammanbitna tänder säger jag åt henne att släppa mig och försöker samtidigt få bort henne från mig. Tjej 1 står under den här tiden brevidoch tittar på utan at göra något. När hon väl släpper mig går jag ut på skolgårde och går runt lite för att fåbort ilskan och frustrationen som jag kände inom mig. Jag sätter mig sedan på en av bänkarna som finns på skolgården och ser genom glasdörrarna till huset där mitt och resten av klassens skåp är att tjejerna tar sina engelska böcker från sina skåp och går uppför trapporna och försvinner. Jag väntar några minuter för att innan jag går in igen för att se till att dom inte är kvar. Jag tar mina böcker och på vägen upp för de tre/fyra trapporna ser jag två andra tjejer från min klass sitta på andra sidan av korridårern så jag går och sätter mig vid dom då det är ungefär 20 minuter kvar innan lektionen ska börja. Efter fem minuter kommer Tjej 1 och 2 upp för trapporna tillsammans med de andra två tjejerna som är i deras "gäng". Tjej 2 går direkt fram till mig och försöker prata med mig men eftersom hom inte låter mig prata så går jag tillbaka till trapporna. Halvvägs genom korridåren tar tjej två går efter mig och tar tag i min arm. Jag tar då mina två engelska böcker jag har i handen och slår till henne på armen så att hon ska släppa mig. Hon gör det men frågar sammtidigt "har du damp eller??", i bakgrunden hör jag hur de andra tjejerna skrattar. Jag fortsätter gå till trapporna medans tjej 2 går efter mig och på vägen upp för trapporna hör jag hur en av lärarna kommer ut ur ett lärarrum och säger åt tjej 2 som vid det här laget har börjat gråta (av vad har jag ingen aning om) och ber mig om förlåtelse och annat att bara låta mig gå. På vägen upp för trapporna skakar jag på huvudet. Jag kan inte förstå hur någon kan hålla fast en fråga om man har damp och sedan tro att man ska förlåta en i nästa sekund.

Som sagt det blir väldigt långt att skriva och det här är bara en del av fyra som alla hände inom två timmar. Jag kan än idag höra hur dom andra tjejerna skrattar och se hur lärare går förbi utan att kolla ut i korridåren. Även om det var 6 ½ år sedan det hände.