Del 2 börjar där del 1 slutade...:

Jag går upp för trapporna och står utanför klassrumet och det är ungefär 10 minuter innan lektionen börjar. Vid det här laget har större delen av klassen också kommit kommer Tjej 1, tjej 2 tillsammans med våran mentor. De går fram till mig som står lutad mot en vägg och i princip omringar mig. De säger att vi behöver ta ett ordentligt snack. Tjej 2 säger att hon och de andra tjejerna inte vill att jag ska vara ensam längre. Jag säger att jag inte vill snacka och att jag har börjat bli van att vara ensam (vilket var en lögn, man lär sig aldrig att vara ensam). De lyckas efter några minuter övertala mig att följa med och vi går ner en trappa till ett tomt klassrum. Vi sätter oss så att jag sitter brevid mentorn och mitt emot tjej 1. Mentorn ber mig att berätta min variation av det som pågår. Jag börjar berätta men blir igen avbruten, den här gången av mentorn (tror inte ens att han märkte att han avbröt mig). Vid det här laget är jag så emotionellt utmattad så att jag bryter ihop och gråter och kan inte sluta. Mentorn frågar EN gång om jag mår bra och när jag nickar så fortsätter han samtalet.Tjejerna ger mig blickar som jag uppfattar som att dom tänker "Varför gråter hon?!". Jag vill bara ut ur rumet och inser nog omedvetet att dom inte tänker låta mig gå om vi inte säger förlåt till varandra. Jag säger förlåt till dom sammtidigt som jag försöker tårka tårarna och inte börja gråta igen. De andra två tjejerna säger lite motvilligt förlåt också. I den stunden trodde jag naivt nog att dom skulle ändra sig och börja prata med mig igen. När läraren lämnar oss och säger att vi kan vara kvar i klassrummet till att nästa lektion börjar om vi lovar att göra skolarbete har dom samma attityd. De tittar knappt ens på mig och går till andra sidan av klassrummet för att titta på plansher och gör sitt bästa i att ignorera mig.

När det börjar närma sig nästa lektion går vi till skåpen för att byta skolböcker och står ett tag och väntar på läraren har de samma attityd som innan och även de andra två tjejerna ochså har samma attityd börjar jag undra om dom verkligen menade det dom sa. Vi går in i klassrummet och jag sätter mig på en bänkrad med fyra platser. De andra fyra tjejerna sätter sig på raden framför och låtsas som att jag inte existerar. Det jag känner i den stunden kan bara beskrivas som "numb" (stel, avdomnad, förstelnad). Jag visste att det dom sa för mindre än en halvtimme sen var inget mer än lögner och bullshit. Jag ångrar redan då att jag sa förlåt och bestämde mig för att jag aldrig skulle lita på dom igen.