Så igår var jag halv uttråkad och eftersom jag var halvvägs igenom boken "City of bones", som förövrigt är skitbra, så gick jag och la mig vid tio på kvälen och läste. Det var bara det att jag fastnade och somnade först mitt i natten i alla fall. Och nu har jag ett ännu ett problem. Jag har bara 67 sidor kvar på boken. Tur att det finns uppföljare till den annars skulle jag bli knäpp...

när man glömer att tala om för sin mamma att man har spenderat större delen av dagen i en lägenhet med två hundar och att anledningen till att man glömde det var att det inte är en så stor grej längre. Så ja, man kan säga att min fobi för hundar är helt borta.

Jag saknar känslan av att ha ett (eler flera) festivalband runt handleden.

Jag saknar när man står nära högtalarna och man känner dunket av basen i hela bröstkorgen.

Jag saknar euforin man känner precis när ett band går upp på scenen.

Jag saknar att skratta åt och med alla konstiga människor man träffar helt random.

Jag saknar lyckan man känner när man har kommit in på festivalområdet för första gången. 

Jag saknar gemenskapen man känner med människorna i publikhavet.

Jag saknar festivaler.

Så eftersom jag missade att anmäla mig till tentan på fredag så har jag haft några dagar ledigt där jag inte har behövt plugga. Haar därför de två senaste dagarna tittat på 5 kärleksfilmer. Den första var bra och jag satt och böla i slutet av den. Den andra tyckte jag bara var jobbig mentalt för att personernas kärlek var bort i slutet av filmen. Den tredje gjorde mig halvt lycklig och önskade att det hände mig. Den fjärde gjorde att jag skrattade. Och den femte gjorde att det enda jag tänkte på var "var det allt?". Så nu funderar jag på om jag ska se ytterligare en film som antingen kommer göra mig lycklig för att dom blir lyckliga i slutet (om det nu slutar så), eller så kommer den att göra mig halvdeppig för att mitt eget kärleksliv inte existerar och är underbart och bla bla bla. Om jag inte ska titta på den så kan jag ju alltid ta min bok som jaag läser om för fjärde gången och "gömma mig undan". 

Varför ska allt vara så frusterande och jobbigt och svårt heka tiden? Varför kan inte någonting i livet vara enkelt för en gång skull...? 

Där politikerna tycker att det är viktigare att ändra betygssystemet varanan mendatperiod istället för att ta hand om de ökade anmälningarna om mobbing i skolan.

Där kvinnor blir våldtagna för att deras kroppar ses som objekt som man kan göra vad man vill med.

Där en som räddar liv får mindre betalt än en någon som designar en mobil som ingen vill köpa efter ett år för att den inte är "inne."

Där man blir dömd till döden för att man klär sig annorlunda och lyssnar på annan musik utan att det finns någon bevis för att du har mördat någon.

Där folk bryr sig om flickan som blir mobbad först när hon har tagit livet av sig. 

Där folk rånar någon istället för att hjälpa personen när denne har fallit ihop. 

Där folk köper böcker för att ta reda på hur man kan värna om miljön och rädda regnskogen.

Där folk blir kränkta för att personen man är kär i inte har samma hudfärg som en själv eller för att man har samma kön.

Där....

Ska på en studentskiva på torsdag med teamat "övernatturligt" och jag har valt att vara Khaleesi från Game of thrones serien. Nu är det bara att jag inte vet om jag ska ha byxor eller kjol till toppen jag har sytt. Så om jag kunde få hjälp med att välja så vore det bra. 

Så här ser hon ut i serien:

Med kjol.

Med byxor.

Eftersom det är lite drygt två år sen jag blev av med mig fobi eller snarare fobier, då jag inte bara var rädd för hundar uta katter också, så tänkte jag förklara lite mer vad en fobi är. Även fast jag vet en del vad det är så har jag tagit hjälp av Wikipedia.

Att ha fobi för katter heter också Ailurophobia. Fobi för hundar heter Cynophobia. Båda dessa är "specifik fobi." Alltså att fobin riktar sig mot specifika panikutlösare.

För att det ska räknas som en fobi så finns det 7 kriterier som ska stämma in.
- Ihållande räddsla för ett objekt eller situation.
- Exponering framkallar omedelbart oro.
- Att man inser att räddslan är orimlig (vuxna).
- Undeviker att exponeras för det man är rädd för eller gör det med fruktan.
- Din räddsla påverkar dagliga aktiviteter.
- Minderåriga har "symtom" som varar i mer än sex månader.
- Panikataker, ångest och undevikande kan inte förklaras av någon annan psykisk störning.

Jag kan bara tala för mig själv men jag "uppnåde" alla överstående kriterier innan behandling.

Panikataker kan visa sig i hjärtklappning, svettningar, skakningar, andningssvårigheter, frestelsen att fly, matthet eller yrsel, muntorrhet, illamående med mera. Av dessa har jag i en situaton med en hund eller katt upplevt alla förutom muntorrhet och illamående.

Undevikande kan visa sig i hålla sig borta från områden som hundar kan vara, gå över gatan för att undevika hundar och undevika hem hos vänner eller andra som har hundar. Jag själv har omedvetet undevikt parker och skogar. Skogar har jag dock omedvetet undevikt och det var först under behandlingen som hon som hjälpte mig ställde den frågan i överhuvudtaget. Märket det själv när jag går promenad hemma i stockholm. Brukar oftast gå själv då jag gillar att lyssna på musik och "filosofera". En av rundorna jag går är det en sträcka på kanske hundra meter som är genom en liten skog. Lite mer än halvvägs genom denna finns det en hundpark. Varje gång jag går den rundan så måste jag alltid påminna mig själv om att ta djupa andetag och att det inte är någon fara, jag kommer att klara det och så vidare. Har gått den minst tio gånger nu och märker för varje gång att det är lättare att gå den biten. Att gå över gatan för att undvika hundar har jag gjort miljoner gånger. Försökte oftast titta så att det inte kom någon bil när jag gör det men det har hänt att panikataker har gjort att jag har sprungit rakt ut utan att se mig för. Som tur var har jag aldrig blivit påkörd någon gång men bara tanken på det är nästan skrämmande.

Tydligen så är fobin för djur vanligare hos kvinnor än vid män. Skulle inte vilja vara man men ibland är det rätt irriterande att vara kvinna alltså...

Ni vet dom där dagarna när man vaknar och känner att man inte vill/orkar gå upp ur sängen för att allt är skit? Idag var en sådan dag för mig. oftast brukar jag ta tag i mig själv och gå upp efter en timma men just de här dagen ville jag inte. så jag halvsov i tre timmar till. och efter det så surfade jag på mobilen i ca en timma. Om jag inte orkade gå upp för att jag inte har gjort ett skit i fyra dagar då jag inte har haft något plugg eller om allt bara kändes skit vet jag inte. Hur som helst så orkade jag inte gå upp. men när jag väl gick upp och gjorde mig i ordning satte jag på en skiva och även fast det inte blev bättre på en gång gjorde det i alla fall att jag orkade gå och köpa lite mjölk. Självklart så lyssnade jag på musik hela vägen till butiken och hem igen men när jag stängde av musiken när jag var hemma igen var det som att mitt humör skönk igen. Det verkar som at jag behöver lyssna på musik för att jag ska orka ta mig igenom resten av den här dagen. Därför ska jag nu sätta på en In Flames skiva, Come clarity för att vara exakt...bara tanken på det får mig att le. Så ja, jag kommer nog på bättre humör snart igen.