Det spelar ingen roll om man gillar Johnny Cash variation eller om man gillar Nine inch nails variation (orginalet). Den här låten kommer med största sannolikhet att beröra den som lyssnar. Själv hörde jag Johnny Cash variotion först men jag älskar båda.

Lyssna och njut!

Jag saknar känslan av att ha ett (eler flera) festivalband runt handleden.

Jag saknar när man står nära högtalarna och man känner dunket av basen i hela bröstkorgen.

Jag saknar euforin man känner precis när ett band går upp på scenen.

Jag saknar att skratta åt och med alla konstiga människor man träffar helt random.

Jag saknar lyckan man känner när man har kommit in på festivalområdet för första gången. 

Jag saknar gemenskapen man känner med människorna i publikhavet.

Jag saknar festivaler.

Har inte så mycket att skriva den här veckan men jag lägger upp min favoritbild som jag tog på konserten i söndags med Bullet for my valentine. 

Bilden är på Matt Tuck, han är sångare gittarist och låtskrivare i bandet. 

Känslan när man står längst fram vid stängslet och ser en av sina favoritband går inte att beskriva. Lycka är det som kommer närmast. Är så glad över at dom spelade flera gamla låtar och några från deras nya skiva, speciellt låten P.O.V Satan vad jag fick rysningar över hela kroppen när dom spelade den låten. Får i och för sig det varje gång jag lyssnar på den på skivan också så jag blev inte så förvånad men ändå. 

Höll på at glömma, var på deras skivsignering också tidigare på dagen och fick två skivomslag signerade. Jag = lycklig tjej!

Den här flashbacken är nog den mest jobbiga av dom, för jag inser hur långt det har gått och hur dåligt jag faktiskt mår.

Jag sitter vid en av trapporna vid skåpen under en lunchrast och lyssnar på musik som vanligt. I min hand har jag en stiftpenna. Jag vet inte vad det var som fick mig att göra det men jag tar pennan och skriver på väggen jag sitter brevid och skriver "I hate my life". Efter det sitter jag och tittar ut genom glasdörrarna och fortsätter att lyssna på min musik.

När jag gick i sexan, vilket är två år tidigare, hade jag i ren frustation skrivit samma sak om och om igen över ett helt A4 blad. Men när jag skev det då var det bara som jag skrev i ren frustation. Den här gången var det mer som ett konstaterande. Jag hatade mitt liv. Jag har aldrig menat något så mycket som jag gjorde då, varken innan eller efter. Som jag sa så var det ett konstaterande och omedvetet var det också ett rop på hjälp. Folk gick förbi den platsen varje dag och inom mig hoppades jag nog att någon skulle se det och inse vad som faktiskt hände och hjälpa mig. 

Som jag skrev på den första flashbacken så varje gång jag får dom, varje gång jag bearbetar dom och varje gång jag skriver om dom så uplever jag vad jag kände då i den stunden. Den smärtan, hopplösheten och ensamheten. Varje gång.

Som jag skrev tidigare så räddade Slipknot mitt liv efter mobbningen men det var Green Day som räddade mig under mobbningen. Rasterna i skolan hade gått från att att räkna minuterna till att den ska börja till att räkna till när den ska sluta. Oftast spenderade jag dem med att rita eller att lyssna på musik och min MP3 som inte hade så stort utrymme var fylld med Green Days musik. Jag gick alltid runt med MP3 i fickan för att det var mitt sätt att avskärma mig från allt som hände under skoldagen. Hade då redan lyssnat på dem i ett och ett halvt år och hade även haft en crush på sångaren. Mina väggar var fyllda med posters, tidningsutklipp och en stor flagga. Nu efter att ha lyssnat på dem i 8 år så ska jag äntligen få se dem för första gången live. På Bråvalla festivalen. Kan bara tänka mig vad för känslor som kommer att välla upp före, efter och under konserten.

För mig är dem mer än bara ett band som skriver bra låtar och gör helt fantastiska liveshower. Dem räddade inte bara mitt liv utan dem fick mig att hitta mig själv. Sommaren efter att jag började lyssna på dem satte jag och mina dåvarande kompisar mitt på mitt golv och rensade min garderob på sånt som jag ansåg inte var "rockigt". Hade fram tills dess nästan bara rosa och lila kläder. Har fortafarnde lila kläder men bara några få rosa tröjor. Minns att jag hade ljust rosa byxor men när jag bytte stil, vilket skädde över sommaren bokstavligt talat fick dem hama i papperskorgen. Jag har sedan dess utvecklat min stil och har aldrig trivts så bra som jag gör. Både mina föräldrar och säkert flera andra har sagt och tror säkert fortfarande att min stil bara är en fas. Troligtvis för att min bror hade en kort fas när han var hårdrockare all the way. Men jag tror inte att det bara är en fas för mig. Den stilen jag har är mig. Min mamma har ibland sagt när jag har mina byxor som har hängslen till knäna, dragkedjor och snörningar som detaljer plus en bandtröja att det syns att det är min stil. Så nej, jag kommer inte att ändra stil för att min stil är jag kommer alltid att vara det. 

Har börjat inse att jag ska se Slipknot igen i sommar. Har gått runt hela dagen och storler åt tanken. Helt sjukt att det är snart två år sen jag såg dem för första gången. Om man bara hade sett dem innan bassisten dog. Men men, är glad för att se dem igen i alla fall. Kommer troligtvis att gråta den här gången också. Hoppas att jag hamnar längst fram vis stängslet igen. Hade tänkt att vara lite längre in i mitten den här gången. Blev halvt mosad förra gången och minns att jag hade lite blåmärken där stängslet hade tryckts som värst. Fast det var nästan bra för det var som en påminnelse för mig att jag hade faktiskt sett dem. På kvällen när jag och min kompis kom hem satte vi på teven för att varva ner oss lite. Så fort det kom musik, och det spelade ingen roll om det var reklam eller något annat var jag tvungen att byta kanal för det var som om jag fortfarande var i publikhavet och musik annan musik skulle på något sett förstöra det. Låter knäppt jag vet men så var det.

För mig handlar Slipknot inte bara om att jag älskar deras musik. Utan dem räddade på ett eller annat sätt mitt liv. Nu blir jag lite dramatisk igen men det är sant. Jag började lyssna på dem när jag gick första året på gymnasiet knappt två år efter att jag blev mobbad. Jag hade då börjat bli arg för att det hade hänt mig och jag hade svårt att hitta mig själv igen. Slipknot lät mig ta ut min ilska genom deras texter och aggresiva musik. Hade under det första året på gymnasiet inga vänner kände mig därför ensam men musiken gjorde att jag hade någonting. 

Verserna ur "People = shit":

Come on down, and see the idiot right here
Too fucked to beg and not afraid to care
What's the matter with calamity anyway?
Right? Get the fuck out of my face
Understand that I can't feel anything
It isn't like I want to sift through the decay
I feel like a wound, like I got a fucking
Gun against my head, you live when I'm dead

One more time, motherfucker

Everybody hates me now, so fuck it
Blood's on my face and my hands, and I don't know why
I'm not afraid to cry, but thats none of your business
Whose life is it? Get it, see it, feel it, eat it
Spin it around so I can spit in its face
I want to leave without a trace
Cause I dont wanna die in this place

It never stops
You can't be everything to everyone
Contagion, I'm sitting at the side of Satan
What do you want from me?
They never told me the failure I was meant to be
Now, over do it; don't tell me you blew it
Stop your bitching and fight your way through it
I'm - Not - Like - You - I - Just - Fuck - Up
Hear me motherfucker everybody needs to die
Hear me motherfucker everybody needs to die

Tror att jag har fått en ny favorit. Pratar så klart om Yohio som var med i melodifestivalen ikväll. Dels var låten bra och sen är det inget fel med att det är killar med awesome frisyrer och halv barbröstade. Tror det är första gången jag har sagt att det är snyggt men men...

Men det ska ju inte vara för mycket av det hela och det hade inte dem.

Hur som helst bra var han och han kom hela vägen till final så jag är glad.

Yohio är han till vänster men gitarristen är heller inte så fel att kolla på snarare tvärt om :)

Vill börja med att gratta Loreen för vinsten i Eurovision song contest i lördags. Som den schlagernörden jag är började jag att gråta lite smått när fjärde eller femte landet gav sina poäng. Det kändes redan då som att vi skulle vinna. Senaste gången när Charlott Perreli (eller Nilsson som hon hette då) vann var jag bara 7 år gamal så jag minns ingenting. Dock l´vet jag att jag lyssnade och dansade till hennes låt på mitt rum många år efter. Gör det nu också minus dansen dårå. Blev så otroligt lycklig när Loreen vann, det var nästan som om man själv vann, på sätt och vis gjorde man det då man är svensk men ni fattar vad jag menar. 

Har inte alls orkat ta tag i plugget den här helgen utan bara slappat. Förutom idag då jag satt ett par timmar med att zick-zacka kanterna på mönsterdelar till en klänninga jag håller på att sy. Har inte ens klippt ut alla delar så det är en bit kvar. Tyget jag har köpt som kommer från IKEA är ett tyg helt i lin och spretar sig väldigt mycket så jag måste göra det tråkiga jobbet innan jag kan sy ihop alla delar.

Anledningen till att jag valde lin tyg var att jag syr en 1300-tals klänning och vill att den ska vara så tidsenlig som det går. Lägger självklart upp bilder på den när den är klar.

Höll på att glömma. I helgen som kommer ska jag åka till Stockholm igen. Kanske inte är så spenande då jag är där ungefär varranan helg, men den här helgen är lite speciell. Min farfar ska komma till sverige för första gången på fyra år och det ska bli en släcktfest för att fira att han och hans systrar fyller år. Det kommer nog att bli...intressant.