Del 2 börjar där del 1 slutade...:

Jag går upp för trapporna och står utanför klassrumet och det är ungefär 10 minuter innan lektionen börjar. Vid det här laget har större delen av klassen också kommit kommer Tjej 1, tjej 2 tillsammans med våran mentor. De går fram till mig som står lutad mot en vägg och i princip omringar mig. De säger att vi behöver ta ett ordentligt snack. Tjej 2 säger att hon och de andra tjejerna inte vill att jag ska vara ensam längre. Jag säger att jag inte vill snacka och att jag har börjat bli van att vara ensam (vilket var en lögn, man lär sig aldrig att vara ensam). De lyckas efter några minuter övertala mig att följa med och vi går ner en trappa till ett tomt klassrum. Vi sätter oss så att jag sitter brevid mentorn och mitt emot tjej 1. Mentorn ber mig att berätta min variation av det som pågår. Jag börjar berätta men blir igen avbruten, den här gången av mentorn (tror inte ens att han märkte att han avbröt mig). Vid det här laget är jag så emotionellt utmattad så att jag bryter ihop och gråter och kan inte sluta. Mentorn frågar EN gång om jag mår bra och när jag nickar så fortsätter han samtalet.Tjejerna ger mig blickar som jag uppfattar som att dom tänker "Varför gråter hon?!". Jag vill bara ut ur rumet och inser nog omedvetet att dom inte tänker låta mig gå om vi inte säger förlåt till varandra. Jag säger förlåt till dom sammtidigt som jag försöker tårka tårarna och inte börja gråta igen. De andra två tjejerna säger lite motvilligt förlåt också. I den stunden trodde jag naivt nog att dom skulle ändra sig och börja prata med mig igen. När läraren lämnar oss och säger att vi kan vara kvar i klassrummet till att nästa lektion börjar om vi lovar att göra skolarbete har dom samma attityd. De tittar knappt ens på mig och går till andra sidan av klassrummet för att titta på plansher och gör sitt bästa i att ignorera mig.

När det börjar närma sig nästa lektion går vi till skåpen för att byta skolböcker och står ett tag och väntar på läraren har de samma attityd som innan och även de andra två tjejerna ochså har samma attityd börjar jag undra om dom verkligen menade det dom sa. Vi går in i klassrummet och jag sätter mig på en bänkrad med fyra platser. De andra fyra tjejerna sätter sig på raden framför och låtsas som att jag inte existerar. Det jag känner i den stunden kan bara beskrivas som "numb" (stel, avdomnad, förstelnad). Jag visste att det dom sa för mindre än en halvtimme sen var inget mer än lögner och bullshit. Jag ångrar redan då att jag sa förlåt och bestämde mig för att jag aldrig skulle lita på dom igen.

Tror att jag har skrivit lite om den här flashbacken tidigare men då tror jag att jag inte skrev allt som hände.

För det första så är det fyra händelser som hände under en och samma dag och eftersom det skulle ta så lång tid och plats att skriva allt på samma gång har jag delat upp det, därav att denna är del ett. 

Satt som vanligt under en rast (tror att det var lunchrasten) vid en av trapporna vid klassens skåp och väntar på att en engelska lektion ska börja. Detta är veckan efter höstlovet så jag har vid det är laget sutit ensam i några veckor. Efter några minuter kommer hon jag innan detta hände såg som en av mina bästa vnner och och som gjorde och sa det mesta av det som jag blev utsatt för. Vi kan kalla dom för tjej 1 och tjej 2. Dom lämnar sina saker i sina skåp och går fram till mig. Tjej 2 frågar mig varför jag sitter ensam med mera. Kommer inte ihågg exakt vad hon frågar men jag försöker i alla fall förklara varför men hon avbryter mig hela tiden. Samtalet har vid det här laget blivit med brist på andra ord rätt otrevligt. Efter att jag har försökt förklara några gånger tappar jag tålamodet och ställer mig upp från trappen för att gå ut och från dom. Tjej två tar då tag i mig och trycker mig upp mot en vägg för att hålla mig kvar. Cirka tio meter mitt emot oss är det en glas dörr som leder till lärarlummen. När jag tittar över hennes axel kan jag se lärare gå i korridåren men ingen tittar ut genom dörren utan går bara förbi. Detta är inte första gången jag har blivit upptryckt mot en vägg då de andra gångerna var det andra personer men jag "ser rött" på en gång. Genom sammanbitna tänder säger jag åt henne att släppa mig och försöker samtidigt få bort henne från mig. Tjej 1 står under den här tiden brevidoch tittar på utan at göra något. När hon väl släpper mig går jag ut på skolgårde och går runt lite för att fåbort ilskan och frustrationen som jag kände inom mig. Jag sätter mig sedan på en av bänkarna som finns på skolgården och ser genom glasdörrarna till huset där mitt och resten av klassens skåp är att tjejerna tar sina engelska böcker från sina skåp och går uppför trapporna och försvinner. Jag väntar några minuter för att innan jag går in igen för att se till att dom inte är kvar. Jag tar mina böcker och på vägen upp för de tre/fyra trapporna ser jag två andra tjejer från min klass sitta på andra sidan av korridårern så jag går och sätter mig vid dom då det är ungefär 20 minuter kvar innan lektionen ska börja. Efter fem minuter kommer Tjej 1 och 2 upp för trapporna tillsammans med de andra två tjejerna som är i deras "gäng". Tjej 2 går direkt fram till mig och försöker prata med mig men eftersom hom inte låter mig prata så går jag tillbaka till trapporna. Halvvägs genom korridåren tar tjej två går efter mig och tar tag i min arm. Jag tar då mina två engelska böcker jag har i handen och slår till henne på armen så att hon ska släppa mig. Hon gör det men frågar sammtidigt "har du damp eller??", i bakgrunden hör jag hur de andra tjejerna skrattar. Jag fortsätter gå till trapporna medans tjej 2 går efter mig och på vägen upp för trapporna hör jag hur en av lärarna kommer ut ur ett lärarrum och säger åt tjej 2 som vid det här laget har börjat gråta (av vad har jag ingen aning om) och ber mig om förlåtelse och annat att bara låta mig gå. På vägen upp för trapporna skakar jag på huvudet. Jag kan inte förstå hur någon kan hålla fast en fråga om man har damp och sedan tro att man ska förlåta en i nästa sekund.

Som sagt det blir väldigt långt att skriva och det här är bara en del av fyra som alla hände inom två timmar. Jag kan än idag höra hur dom andra tjejerna skrattar och se hur lärare går förbi utan att kolla ut i korridåren. Även om det var 6 ½ år sedan det hände.

Jag vaknar och kollar om gosedjuret jag kramade i min famn när jag somnade fortfarande ligger kvar i sängen eller om den har trillat ner på golvet. Om den hade trillat ner tog jag upp den så fort jag kunde och låg ett tag och bara tänkte medans jag låg och kramade den. Gosedjuren gjorde att jag kände mig trygg. När jag hade tröttnat på det tog jag mitt täcke, min kudde och mitt gosedjur och gick in till teve rummet brevid mitt egna rum. Sedan går jag upp till köket och fixar till två rostbröd med smör och en kopp med kall mjölkchoklad. Jag går ner igen och sätter mig i soffan med täcket över mig och mitt gosedjur som oftast brukar vara en elefant som står på fyra ben brevid mig. Sätter på teven där jag kan vilka program som går på vilken kanal vid vilken tid och äter frukosten. När jag har tröttnat på att sitta så kurar jag ner under täcket med min elefant och kollar på teve tills min mamma kommer ner och säger åt mig att klä på mig för att äta lunch. När jag ätit klart går jag ner igen och kurar ner mig under täcket. Fast då har jag vid det här laget lagt min elefant vid mina fötter i stället. Sedan ligger jag där tills middagen är klar. Ibland tog jag fram en av mina burkar med pärlor och gjorde några halsband eller armband. Fast oftast brukar jag bara "sortera" dom utan att det blir något skapande än just högar med pärlor jag vill göra ett armband av men inte har tillräckligt mycket pärlor av. Ibland eller snarare ofta somnade jag i soffan mitt på dagen. Även fast jag inte gjorde någonting om dagarna var jag mentalt trött hela tiden. När klockan blir tio ungefär går jag och lägger mig och antingen läser några sidor ur en bok eller lyssnar på musik med hörlurar på en gamal bärbar radio tills jag är så trött att jag kan sova, och börjar om allt igen nästa dag. 

Så här såg ofta mina lördagar ut. Även mina vardagar när jag inte var i skolan bestog av att titta på teve. Under den tiden så trodde jag att jag tittade på teve så mycket för att jag älskade alla programmen. Men har nu ungefär sex år senare insett att det var ett sätt för mig att s"stänga" av mig själv mentalt från omvärlden. Jag var som i min egen lilla bubbla där ingen kuynde göra mig illa. Som jag skrev så gjorde gosedjuren att jag kände mig trygg. Det första året efter mobbingen sov jag utan mina gosedjur ungefär 30 gånger av 364 nätter. Anledningen var då att jag på ett mirakulöst sett glömt det hemma när vi skulle resa bort. Dom nätterna tog det oftast längre tid för mig att somna. Jag sov med mina gosedjur i min säng brevid mig fram tills den 17 oktober 2012 . Beslutet att ta bort gosedjuret som hade vid det här laget gått från att vara 7 stycken (och en hel del rätt stora gosedjur) till att ha en och sedan inga alls var inte medvetet. Jag hade den dagen eller snarare kvällen innan bäddat rena lakan i min säng och glömt att lägga tillbaks den i sängen. Jag upptäckte det dagen efteråt när jag skulle klä på mig och hittade den på golvet vid fotändan. När jag insåg att jag hade glömt och hade somnat utan att inse det gjorde att jag log. Jag var stolt över mig själv. Även om jag den kvällen funderade på att lägga tillbaks gosedjuret eller om jag klarade av att sova en natt till utan så valde jag att låta den ligga kvar vid fotändan. Två dagar blev till en vecka. En vecka blev till två veckor. När jag började närma mig den tredje veckan slutade jag att räkna. Efter drygt en månad la jag alla mina gosedjur jag hade framme i en svart sopsäck och den ligger nu uppe på min garderob. Jag har fortfarande två gosedjur kvar framme men det är bara för att dom är så awesome att dom förkänar att vara framme. 

De flest av mina "flashbacks" från mobbingen är sådana som jag alltid har i bakhuvudet. Dem har alltid funnits där men just den här hade min hjärna "gömt undan". Antagligen för att den var för jobbig för att bearbeta. Vi tog heller inte med den i anmälan mot skolan och det är för att jag kom ihåg/mindes det som hände först förra veckan. Fast med tanke på vad den handlar om hade det varit bra om den hade varit med. Tror heller inte att jag har talat om den för någon förut så det här blir första gången.

Har så länge jag kan minnas älskat syslöjdslektionerna. Läraren som jag hade på högstadiet var också syslöjdslärare på min låg och mellanstadieskola och nu var hon också min mentor. I syslöjdssalen fanns det två långbord med 8-10 platser var och man satt så att man satt mittemot varandra på samma bord. Alltså på ett bord var det på en sida 4-5 platser på en sida och 4-5 platser på andra sidan. När man började i sjuan så fick man välja plats men eftersom läraren ville ha lättare att komma ihåg doem nya namnen fick man behålla dem platserna. Jag hade min plats i nedersta hörnet brevid och mittemot dem tjejerna som mobbade mig. Den här dagen hade jag bestämt mig för att jag inte ville sitta brevid dem så jag satte mig på andra sidan klassrummet vid det andra bordet där det fanns en ledig plats. När läraren hade upprop och hon kom till mitt namn så såg hon inte att jag hade bytt plats så hon frågade vart jag var. Alla de andra elverna hade sett vart jag satt så dem sa "hon sitter där". Läraren sa (på ett ungefär) då att "du får inte sitta där, du ska sitta på din vanliga plats". Mitt svar på det var att jag inte ville sitta där. Men hon sa bara "det spelar ingen roll, du ska sitta på den platsen som du har fått". Jag kune inte göra något annat än att gå tillbaka till min avnliga plats och sitta brevid dem som mobbade mig.

Allt jag ville var att få slippa sitta brevid dem men jag fick inte det för att läraren jag har kännt sedan jag var sex-sju år tyckte att det blev krångligt om jag bytte till en plats som ingen använde.  

Idag satt jag och lyssnade på Dixie chicks "not ready to make it nice" där första raden går "fogive sounds good, forget i´m not sure i could". Detta fick mig at fundera. För mig har meningen varit nej på båda eller tvärt om till låttexten. Men för ett tag sedan fick jag frågan "vad skulle få dig att gå vidare?" Då var mitt svar "jag vet inte". Även fast det är mitt svar på en hel del så visste jag då inte vad det var som skulle få mig att gå vidare helt och hållet. När skolverket gav oss rätt kändes det som ett steg på vägen men jag känner fortfarande att jag inte har helt gått vidare. Både efter mina egna tankar som kan fara tillbaka till tiden i åttan ungefär som flashbacks. Då när det händer är som att jag upplever det på nytt både hur jag kände just i det ögonblicket och för att jag minns oftast vilket rum jag var i och vart jag satt och så vidare. Sedan vet jag att jag inte har gått vidare genom hur jag ibland "reagerar" bland andra i min ålder. Eller snarare hur min tankegång går ibland. Har inget konkret exempel på det men jag vet bara att det är så. 

Sedan jag fick den frågan "vad är det som ska få dig att gå vidare?" så har jag omedvetet funderat på det. Och dem senaste dagarna har jag sakta men säker insett att jag behöer förlåta. Inte bara de personerna som mobbade och frös mig ute utan lärarena och personalen för att dem inte hjälpte mig. 

Har under de drygt sex åren sagt att jag aldrig ska eller kan förlåta dem. Nu är det mera att jag inte vet om jag kan förlåta dem för att dem skadade mig så otroligt mycket psykiskt att det gör ibland har gjort ont fysiskt i kroppen. Dom tog så mycket ifrån mig att jag blev på ett eller annat sätt en annan människa. Mobbingen som "bara" pågick i ungefär tre månader förändrade mitt liv både till det bättre och till det sämmre. Jag blev mer blyg och introvert och har har otroligt svårt att lite på folk och "släppa" dom in. Men jag hoppas och tror att jeg blev en bättre människa av det också. Det är det ända bra som kan komma av att bli mobbad. Jag VET i alla fall att jag är en bättre männsika än dem var, är och någonsin kommer att vara.

Finns det vissa saker som skadar en så mycket att man inte kan förlåta?

Jag vet inte.

Jag vet inte om jag kommer att veta det heller.

En person som inte visste att jag har blivit mobbad sa en gång på ett ungefär under en svenska uppgift att "De som är mobbade får skylla sig själva, för de har ju valt att vara anorlunda."

Ingen förkänar att bli mobbad. Man väljer inte att vara anorlunda. Det är som att säga att man väljer vilken hudfärg eller vilka biologiska föräldrar man har. Jag tror inte att denna person har blivit mobbad förut men jag tycker ändå att det är helt befängt att ens tänka i dem banorna.

Jag tror att alla har någon gång varit i "kontakt" med mobbing. Antingen har man själv blivit utsatt för det, utsatt någon annan för det, har någon i sin närhet som har blivit utsatta för det eller bara stått och sett på när någon blir det och inte gjort någonting.

Blädrade för säkert tusende gången igenom boken "FRED! 100 röster mot våld och krig", en bok som alla 16 åringar fick 2009. Där kom jag över ett citat av Desmond Tutu "Om du inte tar ställning mot en orättvisa, har du valt förtryckarens sida. om elefanten har sin fot på musens svans och du säger att du är neutral, kommer musen inte att uppskatta din neutralitet."

En person som bara står och kollar på när en person blir mobbad är lika skyldig till den mobbade personens utsatthet.

En person som bara kollar på är också delaktig i mobbandet, även fast de inte inser det själva. 

För drygt en vecka sedan så fick jag en vänförfrågan på facebook från en av dem som var taskiga, inte från dem som gjorde de mest taskiga sakerna men hon var i det gänget och gjorde ingenting för att hjälpa mig. Jag accepterade hennes förfrågan då hon även var en barndoms kompis, men när jag dagen efter insåg att hon ändå var en av dem så visste jag inte om jag ville ha kvar henne på FB. Hade två tankar i huvudet.

1. Hon inser inte vad hon hade gjort.

2. I och med att jag accepterade min vänförfrågan har jag förlåtit henne för det hon gjort. även fast jag inte hört något "förlåt" från henne". 

För att göra allt klart så kommer jag INTE att förlåta dem. Jag gjode inte det då, jag gör det inte nu och jag kommer aldrig att göra det heller. Det dem gjorde är inte okej på något plan och för det förkänar de inte ett uns av min tid, liv eller kraft.  

Det ända som jag fick ut av mobbingen var att jag vet vilka vänner som är ens riktiga vänner. Och att jag vet att jag är så mycket starkar än de.

Jag och Sofia under Stone sours konsert på Sweden rock 2010. Hon bor nere i Lund så vi träffas inte så ofta, senaste gången var på höstlovet då hon för första gången åkte upp till Stockholm. Vi två ska om tre veckor åka till Metaltown i Göteborg. Längtar som satan!

Emmy och jag åker "Vilda musen" på grönan (vi sitter längst bak). Hon bor nära Stockholm och vi träffas när vi kan. Genom henne har jag träffat många trevliga personer som man kan lita på.

Träffade båda på min första språkresa till Hastings, England. 

Sofia och Emmy, tack för att ni är dem ni är och för att ni vill vara mina vänner! 

Som jag skrev tidigare blev jag mobbad när jag gick i högstadiet. Mobbingen gick så långt att jag och mina föräldrar inte såg nån annan utväg än att jag fick byta klass. Även om mobbingen slutade så var smärtan fortfarande kvar. Jag kan än i dag må dåligt av det som hänt men det är mycket bättre nu. Tre år efter att jag byte klass anmälde vi skolan för att inte ha gjort tillräckligt för att hjälpa mig. Och i september förra året fick vi reda på att dom hade kommit fram till att skolan inte hade gjort tillräckligt. Vilken lättnad! Det att nån annan än min familj sa att det som hade hänt mig var mobbing och att det inte var mitt fel kändes så otroligt skönt.

Men som jag sa så mådde jag inte bra så fort jag hade bytt klass. Jag stängde in mig i min egen bubbla och det jag gjorde om dagarna var att titta på tv, äta och sova. Även om vissa dagar var bättre än andra så kunde man i bland till och med se på mig när jag mådde som dåligast. Dom dagarna hade jag bara svarta kläder på mig och inget annat. Ju mer svart destå mer ledsen var jag. När jag började på Vackstanäs gymnasium var det som en nystart för mig. Även om det var först i tvåan jag verkligen visade vem jag var så mådde jag bättre då än jag hade gjort dom senaste två åren.

Nu när jag ska ta studenten om mindre än två månader är det svårt att förstå att jag har orkat med alltihop. Till och med att fylla arton var svårt att förstå. När vi skulle öva på studentsången var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Chansen att jag kommer att böla när jag springer ut är troligtvis 90 %. Jag har tur om jag inte gråter och och inte kan sluta.

Dagens låt: Hard rock halleluja - Lordi

En av låtarna som gjorde att jag blev jag.

Jag känner så här: min berättelse kommer ändå nån dag att komma ut och det spelar ingen roll när jag skriver det så jag kan lika görna göra det nu.

När jag gick i åttan på höstterminen började mina kompisar i klassen att frysa mig ute, och oturligt nog så hade min andra kompis flyttat till USA en termin innan. Jag hade inga kompisar i klassen längre och jag visste inta vart jag skulle vara på rasterna, elevrumet ville jag inte vara i då det känndes som om alla tittade på mig när jag var där. Så jag satt i trappan istället. Jag hade gått från att rasterna var det bästa som fanns till att fasa för dom. Det jag gjorde på rasterna det var att lyssna på musik och rita. Jag minns flera gånger jag satt i trappan och ritade när min NO lärare gick förbi och det ända hon sa var "vad fint du ritar" och sen gick hon vidare. Luncherna var ännu värre. Minst en gång i vecka gick jag inte och åt då jag var tvungen att sitta ensam. Det var bara måndagar och onsdagar och kanske fredagar som jag verkligen visste att jag skulle kunna få sitta vid någon i en annan klass. dom andra gångerna var jag tvungen att chansa, och om jag inte var så hungrig stuntade jag i att gå till matsalen överhuvudtage. Om jag var tvungen att sitta ensam och äta fick jag ändå inte i mig så mycket för att jag tappade matluste snabbt av att sitta ensam vid ett stort bord. Ibland på rasterna försökte mina "kompisar" att prata med mig om det som hade hänt, och i början gick jag med på det. Men jag fick inte prata klart så jag gick iväg men då hindrade en av dom mig genom att trycka upp mig mot en vägg. Det värsta med det tillfället var att det var precis utanför personalrummets dörr och jag kunde se lärare gå förbi men ingen märkte något.

Det var inte ända gången dom försökte prata med mig och det slutade alltid likadant. Jag fick inte prata klart så jag gick min väg men samma person höll fast mig, jag visste inte hur jag skulle komma loss så en av gångerna slog jag till henne med mina skolböcker på henne arm. Samma dag ville våran mentor ha ett samtal med mig och dom som var inblandade. Jag grät hela samtalet och sa förlåt till dom. Än i dag vet jag inte vad jag sa förlåt till och jag ångrar att jag sa förlåt så jävla mycket, jag önskar att jag inte hade gjort det. Efter samtalet som vi hade i ett klassrum som var ledigt så lämnade våran mentor oss kvar så att vi kunde vara ensamma. Under samtalet sa dom "vi vill inte att du ska sitta ensam längre". Jag trodde allvarligt talat att dom skulle låta mig vara med dom så att jag inte var ensam, men jag hade fel. redan lektionen efter så insåg jag att jag hade fel. Detta hände efter en halv månad efter att utfrysningen hade börjat. Det fanns inte en dag under den perioden på 2 ½ månad som jag satt ensam som jag inte grät, jag kommer ihåg att jag en dag grät ungefär 6 gånger. 6 gånger på en dag. Det var den dagen som jag och mina föräldrar var på utväcklingssamtal med samma mentor. Under utväcklingsamtalet så sa jag till honom att "jag vill byta lass för att jag inte orkar sitta ensam längre", när jag sa det så grät jag. Efteråt bad min mentor mig att gå ut och vänta då han ville prata ensam med mina föreldrar. Han sa till dom att han hade hört att jag skar mig, och att jag nog borde gå till en psykolog. Mina föräldrar har talade om det för mig för bara ett halvår sen. Den natten gick min mamma in till mig och kollade om jag hade skärsår på armarna, men det hade jag inte.

Jag fick byta klass men först efter jullovet, lärarna på skolan lät mig sitta ensam i två och en halv månad totalt sätt fär att det "skulle bli problem med sheman" då den klassen jag skulle byta till inte hade samma lektioner som min förra.

Detta var dom absolut värsta månaderna i mitt liv. Jag har fortfarande svårt att prata om det även om det har gått tre ½ år sen det hände. Varje gång jag pratar om det gråter jag, och jag är så fruktansvärt trött på att gråta för det. Och varje gång så minns jag mer av det. Det är nog lite lättare att skriva om det, även fast jag grät nu när jag skrev detta. Även fast jag inte borde så tänker jag på det varje dag och har gjort det sen det hände. Än idag har jag svårt att lita på folk som är i min ålder och jag har inte många vänner, men dom jag har är snälla och dom flesta vat inte om detta men dom vet att nåt som inte är bra har hänt mig tidigare.

Jag hatar inte dom men jag hatar vad dom gjorde mot mig.