Jag känner så här: min berättelse kommer ändå nån dag att komma ut och det spelar ingen roll när jag skriver det så jag kan lika görna göra det nu.

När jag gick i åttan på höstterminen började mina kompisar i klassen att frysa mig ute, och oturligt nog så hade min andra kompis flyttat till USA en termin innan. Jag hade inga kompisar i klassen längre och jag visste inta vart jag skulle vara på rasterna, elevrumet ville jag inte vara i då det känndes som om alla tittade på mig när jag var där. Så jag satt i trappan istället. Jag hade gått från att rasterna var det bästa som fanns till att fasa för dom. Det jag gjorde på rasterna det var att lyssna på musik och rita. Jag minns flera gånger jag satt i trappan och ritade när min NO lärare gick förbi och det ända hon sa var "vad fint du ritar" och sen gick hon vidare. Luncherna var ännu värre. Minst en gång i vecka gick jag inte och åt då jag var tvungen att sitta ensam. Det var bara måndagar och onsdagar och kanske fredagar som jag verkligen visste att jag skulle kunna få sitta vid någon i en annan klass. dom andra gångerna var jag tvungen att chansa, och om jag inte var så hungrig stuntade jag i att gå till matsalen överhuvudtage. Om jag var tvungen att sitta ensam och äta fick jag ändå inte i mig så mycket för att jag tappade matluste snabbt av att sitta ensam vid ett stort bord. Ibland på rasterna försökte mina "kompisar" att prata med mig om det som hade hänt, och i början gick jag med på det. Men jag fick inte prata klart så jag gick iväg men då hindrade en av dom mig genom att trycka upp mig mot en vägg. Det värsta med det tillfället var att det var precis utanför personalrummets dörr och jag kunde se lärare gå förbi men ingen märkte något.

Det var inte ända gången dom försökte prata med mig och det slutade alltid likadant. Jag fick inte prata klart så jag gick min väg men samma person höll fast mig, jag visste inte hur jag skulle komma loss så en av gångerna slog jag till henne med mina skolböcker på henne arm. Samma dag ville våran mentor ha ett samtal med mig och dom som var inblandade. Jag grät hela samtalet och sa förlåt till dom. Än i dag vet jag inte vad jag sa förlåt till och jag ångrar att jag sa förlåt så jävla mycket, jag önskar att jag inte hade gjort det. Efter samtalet som vi hade i ett klassrum som var ledigt så lämnade våran mentor oss kvar så att vi kunde vara ensamma. Under samtalet sa dom "vi vill inte att du ska sitta ensam längre". Jag trodde allvarligt talat att dom skulle låta mig vara med dom så att jag inte var ensam, men jag hade fel. redan lektionen efter så insåg jag att jag hade fel. Detta hände efter en halv månad efter att utfrysningen hade börjat. Det fanns inte en dag under den perioden på 2 ½ månad som jag satt ensam som jag inte grät, jag kommer ihåg att jag en dag grät ungefär 6 gånger. 6 gånger på en dag. Det var den dagen som jag och mina föräldrar var på utväcklingssamtal med samma mentor. Under utväcklingsamtalet så sa jag till honom att "jag vill byta lass för att jag inte orkar sitta ensam längre", när jag sa det så grät jag. Efteråt bad min mentor mig att gå ut och vänta då han ville prata ensam med mina föreldrar. Han sa till dom att han hade hört att jag skar mig, och att jag nog borde gå till en psykolog. Mina föräldrar har talade om det för mig för bara ett halvår sen. Den natten gick min mamma in till mig och kollade om jag hade skärsår på armarna, men det hade jag inte.

Jag fick byta klass men först efter jullovet, lärarna på skolan lät mig sitta ensam i två och en halv månad totalt sätt fär att det "skulle bli problem med sheman" då den klassen jag skulle byta till inte hade samma lektioner som min förra.

Detta var dom absolut värsta månaderna i mitt liv. Jag har fortfarande svårt att prata om det även om det har gått tre ½ år sen det hände. Varje gång jag pratar om det gråter jag, och jag är så fruktansvärt trött på att gråta för det. Och varje gång så minns jag mer av det. Det är nog lite lättare att skriva om det, även fast jag grät nu när jag skrev detta. Även fast jag inte borde så tänker jag på det varje dag och har gjort det sen det hände. Än idag har jag svårt att lita på folk som är i min ålder och jag har inte många vänner, men dom jag har är snälla och dom flesta vat inte om detta men dom vet att nåt som inte är bra har hänt mig tidigare.

Jag hatar inte dom men jag hatar vad dom gjorde mot mig.

 

????

6 april 2010 03:05

vad hände i 9an då

 

SaraElenore

6 april 2010 11:30

I nian gick jag i den klassen jag fick byta till. Vem är du och varför frågar du vad som hände i nian?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Även om jag inte är rädd/har fobi för hundar längre så har jag 18 års erfarenhet hundägare som inte visar respekt när dom är ute med hunden. Och tro mig det finns hur många som helst. Så jag tänkte ge några exempel.   1. Inte har sin hund i koppe...

Har insett dom senaste dagarna att jag inte får någon "kick" av depp musik. I alla fall inte på samma sätt som förut. Men jag antar att det är för att jag är mycket gladare nu för tiden. Dessutom har jag inte haft någon jobbig dag där musiken är den ...

Det jag nu tänker skriva är inte riktat mot en bara en lärare utan nästan alla lärare i grundskolan.   När jag var runt 11 år och var med min dåvarande bästis ute på skolgården hittade vi en gren som var ungefär 1 meter lång och så bred att jag i...

att ju närmare en tenta/omtenta man kommer ju mer nedstämd man blir? Fast sen är det ju också FEMTE gången jag ska göra skiten och i princip hela min utblidning ligger på att jag ska klara den. Så jag har en anledning men ändå... ...

om personen man fall för fanns i verkligheten. Jag menar bara som omvecklings skull (sarkasm). Den här gången var personen i alla fall mänsklig och inte vampyr eller anna varelse.     Appropå fiction så har jag blivit helt inne på "Underworld" fi...