Jag känner så här: min berättelse kommer ändå nån dag att komma ut och det spelar ingen roll när jag skriver det så jag kan lika görna göra det nu.

När jag gick i åttan på höstterminen började mina kompisar i klassen att frysa mig ute, och oturligt nog så hade min andra kompis flyttat till USA en termin innan. Jag hade inga kompisar i klassen längre och jag visste inta vart jag skulle vara på rasterna, elevrumet ville jag inte vara i då det känndes som om alla tittade på mig när jag var där. Så jag satt i trappan istället. Jag hade gått från att rasterna var det bästa som fanns till att fasa för dom. Det jag gjorde på rasterna det var att lyssna på musik och rita. Jag minns flera gånger jag satt i trappan och ritade när min NO lärare gick förbi och det ända hon sa var "vad fint du ritar" och sen gick hon vidare. Luncherna var ännu värre. Minst en gång i vecka gick jag inte och åt då jag var tvungen att sitta ensam. Det var bara måndagar och onsdagar och kanske fredagar som jag verkligen visste att jag skulle kunna få sitta vid någon i en annan klass. dom andra gångerna var jag tvungen att chansa, och om jag inte var så hungrig stuntade jag i att gå till matsalen överhuvudtage. Om jag var tvungen att sitta ensam och äta fick jag ändå inte i mig så mycket för att jag tappade matluste snabbt av att sitta ensam vid ett stort bord. Ibland på rasterna försökte mina "kompisar" att prata med mig om det som hade hänt, och i början gick jag med på det. Men jag fick inte prata klart så jag gick iväg men då hindrade en av dom mig genom att trycka upp mig mot en vägg. Det värsta med det tillfället var att det var precis utanför personalrummets dörr och jag kunde se lärare gå förbi men ingen märkte något.

Det var inte ända gången dom försökte prata med mig och det slutade alltid likadant. Jag fick inte prata klart så jag gick min väg men samma person höll fast mig, jag visste inte hur jag skulle komma loss så en av gångerna slog jag till henne med mina skolböcker på henne arm. Samma dag ville våran mentor ha ett samtal med mig och dom som var inblandade. Jag grät hela samtalet och sa förlåt till dom. Än i dag vet jag inte vad jag sa förlåt till och jag ångrar att jag sa förlåt så jävla mycket, jag önskar att jag inte hade gjort det. Efter samtalet som vi hade i ett klassrum som var ledigt så lämnade våran mentor oss kvar så att vi kunde vara ensamma. Under samtalet sa dom "vi vill inte att du ska sitta ensam längre". Jag trodde allvarligt talat att dom skulle låta mig vara med dom så att jag inte var ensam, men jag hade fel. redan lektionen efter så insåg jag att jag hade fel. Detta hände efter en halv månad efter att utfrysningen hade börjat. Det fanns inte en dag under den perioden på 2 ½ månad som jag satt ensam som jag inte grät, jag kommer ihåg att jag en dag grät ungefär 6 gånger. 6 gånger på en dag. Det var den dagen som jag och mina föräldrar var på utväcklingssamtal med samma mentor. Under utväcklingsamtalet så sa jag till honom att "jag vill byta lass för att jag inte orkar sitta ensam längre", när jag sa det så grät jag. Efteråt bad min mentor mig att gå ut och vänta då han ville prata ensam med mina föreldrar. Han sa till dom att han hade hört att jag skar mig, och att jag nog borde gå till en psykolog. Mina föräldrar har talade om det för mig för bara ett halvår sen. Den natten gick min mamma in till mig och kollade om jag hade skärsår på armarna, men det hade jag inte.

Jag fick byta klass men först efter jullovet, lärarna på skolan lät mig sitta ensam i två och en halv månad totalt sätt fär att det "skulle bli problem med sheman" då den klassen jag skulle byta till inte hade samma lektioner som min förra.

Detta var dom absolut värsta månaderna i mitt liv. Jag har fortfarande svårt att prata om det även om det har gått tre ½ år sen det hände. Varje gång jag pratar om det gråter jag, och jag är så fruktansvärt trött på att gråta för det. Och varje gång så minns jag mer av det. Det är nog lite lättare att skriva om det, även fast jag grät nu när jag skrev detta. Även fast jag inte borde så tänker jag på det varje dag och har gjort det sen det hände. Än idag har jag svårt att lita på folk som är i min ålder och jag har inte många vänner, men dom jag har är snälla och dom flesta vat inte om detta men dom vet att nåt som inte är bra har hänt mig tidigare.

Jag hatar inte dom men jag hatar vad dom gjorde mot mig.

Jag är så stolt över mig själv! Idag har jag skrivit klart en låt som jag verkligen gillar, och som symboliserar den smärta och ilska jag gick igenom under högstadiet under den tid jag blev utfryst. Det är väldigt svårt att beskriva kännslor i ord och specielt när man känner en så stark smärta. Jag vill inte berätta just nu vad som hände mig under högstadiet, men det var extremt jobbigt och det är något jag aldrig vill gå igenom igen. Jag skulle inte ens vilja att min största fiende (som inte är dom som gjorde det) ska gå igenom det jag gick igenom. Det finns inget värre än mobbing och att inte få stöd av vuxna i skolan under tiden, det är skamligt!

Är en person ifrån att ha 50 läsare den här månaden. Superkul! Jag är kanske ingen Blondinbella, men vem vill igentligen vara henne? Jag skulle helre vilja vara Bert Karlson. hahahahahha!

Jag har precis fått reda på att Anders från In Flames har klippt av sig håret!!!!

För ett år sen läste jag i metron att han funderade på att göra det men jag trode inte att han skulle göra det på riktigt.

Och nu får jag reda på att Jesper, gittaristen, ska lämna bandet också.

Snacka om att min dag är förstörd!!!!!!!

Idag läste jag klart fjärde och sista boken i twilight serien, och jag älskade den. Nu låter jag säkert som alla andra tjejer som är galna i twilight. Men tro mig jag är inte en av dom. Det jag gillar och är nästan beroende av är Bellas och Edwards kärlek till varandra. Det låter skit skumt, men det är sant. Om man har läst en av bökerna kommer man fatta vad jag menar. Jag tycker att den är helt underbar och den ligger definetivt på min top 20 lista på bra böker. Läs dom, ni kommer inte att bli missnöjda!

Jag vet att jag inte har skrivit på länge men jag har varit lite för lat för att gjöra det.

Det är så skönt att det är helg. I morron ska jag träffa några kompisar i stan, och sen på måndag är jag ledig. Så då hade jag tänkt att jag skulle gå till Olssons tyger och kanske köpa spetstyg och trikåtyg till mitt fördjupnings arbete i textil och konfektion, och om jag hittar något fint lila tyg kommer jag nog att köpa det också. Om ni inte redan har märkt det så älskar jag lila.

Idag åkte jag och mamma till coop för att handla lite och av en slump gick vi förbi barnavdelningen där det var barbie dockor. Dom hade så fina kläder att jag tog kort på dom med min mobil som inspiration och jag har faktiskt redan kommit på en klänning som jag vill göra som liknar en av klänningarna. Det låter töntigt men det är väldigt inspirerande. Jag lekte inte så mycket med barbie dockor när jag var liten men dom jag hade har jag faktiskt sparat kläderna och använder dom som inspiration också. Ha en trevlig helg allihopa, jag ska tänka på er där ni sitter i skolan på måndag medans jag sitter hemma och slappar 

Nu har jag nästan bestämt mig helt för vilken festival jag ska på. Det blir nog sweden rock, Stone sour kommer dit och som alla vet är det sångaren och en av gittaristerna från slipknot med i bandet, och jag älskar båda dom banden. Men sen har jag också kompisar som bor där och jag har inte träffat nån av dom på ett bra tag. Men det jag måste göra är att skaffa ett sommarjobb och kanske försöka sälja min biljett till sonisphere, annars blir det för dyrt tror jag.

Och sen måste jag prata med föräldrarna också, men det löser sig :P.

Bara tanken på att se dom och höra den underbara rösten (Corey Taylor) är svårt att fatta, och jag lovar att jag kommer att bli hes efter deras konsert.  

Okej, nu är det så här, i sommras var jag på popkollo. Där fick man skapa ett band, och det var as kul. Eftersom det var i Karlshamn så kom alla i mitt band därifrån och jag kommer då i från stockholm. Nu är jag nästan desperat att hitta folk jag kan starta ett band med. Om nån skulle vilja göra det kan ni kontakta mig via bloggen och så får vi se vad som händer.