Även om jag inte är rädd/har fobi för hundar längre så har jag 18 års erfarenhet hundägare som inte visar respekt när dom är ute med hunden. Och tro mig det finns hur många som helst. Så jag tänkte ge några exempel.

1. Inte har sin hund i koppel.

Gör mig otroligt frustrerad än idag. Att inte ha hunden kopplad och dessutom låta den springa fritt där det finns både barn och vuxna är så otroligt respektlöst. Inte bara mot dom som är rädda utan alla. Jag tänker inte ens argumentera varför för det borde vara uppenbart varför man borde ha sin hund i koppel. För några år sen satt jag på pendeltåget på väg hem med en kompis (som vet att jag hade fobi) när det går i mittgången förbi en hund utan koppel med sin ägare efter hunden. Detta var dessutom i den hundfria zonen. Där det alltså inte får vara några hundar. När dom gått förbi säger jag till min kompis "Jag hatar när hundar inte är kopplade". Jag vet inte om ägaren hörde vad jag sa men jag hoppas det. Hundfria zoner i kollektivtrafiken finns av en anledning. Det finns för att personer som är allergiska ska kunna åka utan att få en allergisk reaktion. Och att dessutom inte ha hunden kopplad gör hans handling ännu mer respektlös. När jag fortfarande var rädd/hade fobi för hundar satt jag mig alltid i den delen av tåget/bussen för att det gör att jag kan slappna av mer. Dom få gångerna jag faktiskt satte mig där hundar fick vara var jag som ett nervvrak och nära panik hela tiden. Jag kunde dessutom inte koncentrera mig på något annat än att hålla koll så att det inte var någon hund i närheten. 

Jag kan bara tala för mig själv men om jag var ute och såg att det var en hund i närheten som hade koppel minskade min nivå av ångst/räddsla med ca 50%. Alltså rätt mycket.

2. Folk som skrattar åt en när man får panik.

Har hänt flera gånger. Senaste gången det hände var det en hundägare som hade sin valp lös varav jag bad han att "säga åt sin hund för att jag är rädd". Han fattade inte vad jag menade antagligen eftersom han inte gjorde ett skit utan sa bara "jag kan inte säga åt en valp" sammtidigt som hans hund kommer närmare och närmare. I min panik lyckas jag inte formulera om mig så att han fattade att han skulle hålla i hunden. När jag för tredje eller fjärde gången säger åt honom är hunden bara en meter ifrån mig och jag kan själv höra paniken i min röst. Han ger mig åter samma svar sammtidigt som han skrattar till. Den här händelsen gjorde att min räddsla för hundar förvärrades så mycket att jag tilslut fick gå i KBT igen. Jag var 17. 

3. Ger kommentarer som...

"Han/hon är så snäll så, du behöver inte vara rädd". Om jag fick en krona för vare gång folk har sagt detta till mig skulle jag seriöst vara miljonär nu. Vad folk inte fattar när dom säger sådana kommentarer är att det inte spelar någon roll hur snäll du tycker din hund är. Jag är (var) rädd för hundar, har du en hund är (var) jag rädd för den. Har också fått kommentarer efter att jag har klappat en hund lite snabbt "du är inte rädd för hundar". Då har jag stått i minst en kvart för att samla mod till att klappa den och när jag väl klappar den så har jag i prinsip alla tecken för ångest. 

Nu säger jag inte att alla hundägare är så här men en hel del är det.