Det känns som om jag har varit väldigt konstnärlig dom senaste två dagarna. Igår (fredags) gjorde jag en mask i gips och idag (lördag) har jag börjat måla på en tavla alldeles på egen hand. Jag har fram till nu haft hjälp av min mormor som också målar, och hon har typ haft som en målar skola med mig kanske fem ggr. Jag är faktiskt nöjd med tavlan hittills även fast den inte är på långa vägar klar. Motivet är en utomhus konsert tagen ur artistens perspektiv. Apropå konserter så ska jag gå på bandit all ages nu på lördag om två veckor, längtar som tusan!

Masken jag har gjort är väldigt enkel och kanske inte så jämn, men det är ju min första så det gör inget, det hör ju liksom till. Jag har dock inte målat den ännu. Jag funderar på att måla den ungefär som Joey Jordisons mask i Slipknot. Jag älskar dom, och deras masker är grymma! Dock så kommer den inte att bli lika snygg som hans mask, men jag kommer nog att bli nöjd ändå.

         Ungefär så här hade jag tänkt att jag ska måla masken.

Idag har jag och mamma äntligen hittat en dyr men bra cyckel till mig. Vi köpte också en cyckelhjälm som var hur cool som helst. Cyckeln jag har ser rätt så bra ut. Den är svart, vilket jag inte tänkt mig från början men den är sådår "ren" om ni förstår vad jag menar. Och ramen är lite anurlunda till skilnad från alla andra cycklar jag har sett som är svarta. Jag är faktiskt riktigt nöjd med den. Jag har inga bilder på själva cyckeln men jag har en bild på hjälmen som jag har köpt. Den är lite töntig kanske men den är så mycket sara som det kan bli.

   vad tycks?

Jag har kollat lite på andras bloggar och nån hade dagens citat, jag tyckte iden var bra men i stället för citat så kommer jag ha "dagens låt". Låten ska då symbolisera hur min dag har varit och liknande.

Dagens låt:

Bicycle - Quen

Hittade en tekning som min 7 åriga syster ritade till mig för nån månad sedan. Det var vikt som ett plan och så stog det "TILL SARA FRÅN STELLA" på sidan. När man vek upp den så var det en bild på en blond flicka med orange klänning och röda skor, som jag tror ska föreställa henne och sen med en blå bakgrund. över flickan stog det " tiker om dej sara saknar dej sara". När jag läste det gjorde det ont inombords. Jag tror att min dåliga relation med min pappa har gjort att jag inte bor hos honom så ofta och att jag då inte träffar min syster ofta då heller. Min pappa kommer nog att läsa detta men så är det faktiskt. Vi har ingen bra relation och jag tror att som det ser ut nu kommer den inte att bli bättre. Vi har försökt fixa det men jag antar att båda inte klarar av att ändra på sig så mycket som vi behöver för att vi ska stå ut med varandra.

Jag är så arg och irriterad. Såg på nyheterna för en stund sen om dom där amerikanska militärerna som sköt ner fotografer och folk som dom trodde hade AK47:or. man kunde tydligt se att vissa inte hade något vapen alls, och ändå skuter dom ner dom så att alla förutome en dör men han blir svårt skadad. Den skadade personen blir filmad när han försöker ta sig fram på trotoaren och man hör en av amerikanerna säga "jag ser inget vapen men man vet aldrig, vi får se vad som händer." Efter en stund kommer det fram en skåpbil och två män kommer ut för att hjälpa den skadade mannen. Och då skuter dom jävlarna igen. Ett skott går rakt genom framrutan där barn sitter. Amerikanerna filmas sedan när dom bär ut två små barn som dom sedan lämmnar över till polisen i området. Sen kommer det som är nästan värst, en amerikan fäller kommentaren "Dom får skylla sig själva om dom tar med barn i striden." Jävla skitungar säger jag bara, dom är fan dumma i huvudet. Den jävla skåpbilen körde fram för att hjälpa en skadad, hjälplös man som inte hade något vapen och ni skuter ner dom för vadå?!

Det är precis det här låten "Hero of war" med Rise Against handlar om. Att när dom kommer hem klassas dom som hjältar men det dom igentligen har gjort är helt fruktansvärt!!

Ni kan se Hero of war här:

http://www.youtube.com/watch?v=_DboMAghWcA

I dag har jag och mamma varit inne i stan. Jag köpte en skitfin slips till mig, det blir den fjärde slipsen som jag äger :P. Vi var också och kollade på cycklar i två olika butiker. I den ena så fanns det i prinsip en cyckel som jag kunde ha, då jag är 155 cm så fanns det inte så många som passade. Hatar den butiken nu och kommer inte gå in där någon mer gång!

Sen fanns det en cyckel som passade väldigt bra och desutom var den fin i färgen också. Problemet är bara att när jag var inne i butiken och vi fick hjälp och allt och jag skulle prova den tyckte jag att allt var så pinsamt så jag klarade inte av att prova att cyckla. Men jag ska gå tillbaka nån gång i veckan och prova den igen och jag hoppas att den funkar.

Den här helgen har jag och mamma varit med mormor på mormors landställe som ligger i Ängelsberg (om ni nu vet vart det ligger :P). I lördags åkte vi till Romme och åkte skidor. Det var as kul att åka dom röda backarna , specielt den här gånge då jag kom över min räddsla att åka nån annan lift än bara knapplift. Så den här gången vågade jag faktiskt åka sittliften. Jag måste erkänna att det var lite läskigt i början men efter en liten stund kändes det betydligt bättre.

sissta åket som jag och mamma åkte tänkte vi först åka en röd backe men då blev jag lite över entusiastisk och ville istället åka en svart backe. Det skulle jag inte ha gjort. Först när jag kollade ner för backen så såg jag att den var väldigt brant men jag åkte några meter ändå, men efter dom metrarna blev jag rädd och fick panik, och vid ett tillfälle så "låste" jag mig och kunde inte svänga. Allt detta hände mitt under sittliften och alla som åkte förbi stirrade på mig där jag satt i snön och försökte ta mod till mig. Det var bara lite pinsamt. Fast när jag väl hade kommit upp på benen igen och det bara var en halv backe kvar som var svart gick det bra igen och jag klarade av att svänga :). Och tack och lov kom det en röd backe som man kunde åka nedför sen. Nu dagen efter har jag ont i säkert varenda muskel i kroppen och antaglige några blåmärken på g.

I morron ska jag och mamma ut på stan på jakt efter en cykel till mig. Om nu butikerna är öppna i morron och jag hittar en cykel som är bra med en fin färg (helst knallgrön) det vill säga.

Glad påsk på er alla!

Jag känner så här: min berättelse kommer ändå nån dag att komma ut och det spelar ingen roll när jag skriver det så jag kan lika görna göra det nu.

När jag gick i åttan på höstterminen började mina kompisar i klassen att frysa mig ute, och oturligt nog så hade min andra kompis flyttat till USA en termin innan. Jag hade inga kompisar i klassen längre och jag visste inta vart jag skulle vara på rasterna, elevrumet ville jag inte vara i då det känndes som om alla tittade på mig när jag var där. Så jag satt i trappan istället. Jag hade gått från att rasterna var det bästa som fanns till att fasa för dom. Det jag gjorde på rasterna det var att lyssna på musik och rita. Jag minns flera gånger jag satt i trappan och ritade när min NO lärare gick förbi och det ända hon sa var "vad fint du ritar" och sen gick hon vidare. Luncherna var ännu värre. Minst en gång i vecka gick jag inte och åt då jag var tvungen att sitta ensam. Det var bara måndagar och onsdagar och kanske fredagar som jag verkligen visste att jag skulle kunna få sitta vid någon i en annan klass. dom andra gångerna var jag tvungen att chansa, och om jag inte var så hungrig stuntade jag i att gå till matsalen överhuvudtage. Om jag var tvungen att sitta ensam och äta fick jag ändå inte i mig så mycket för att jag tappade matluste snabbt av att sitta ensam vid ett stort bord. Ibland på rasterna försökte mina "kompisar" att prata med mig om det som hade hänt, och i början gick jag med på det. Men jag fick inte prata klart så jag gick iväg men då hindrade en av dom mig genom att trycka upp mig mot en vägg. Det värsta med det tillfället var att det var precis utanför personalrummets dörr och jag kunde se lärare gå förbi men ingen märkte något.

Det var inte ända gången dom försökte prata med mig och det slutade alltid likadant. Jag fick inte prata klart så jag gick min väg men samma person höll fast mig, jag visste inte hur jag skulle komma loss så en av gångerna slog jag till henne med mina skolböcker på henne arm. Samma dag ville våran mentor ha ett samtal med mig och dom som var inblandade. Jag grät hela samtalet och sa förlåt till dom. Än i dag vet jag inte vad jag sa förlåt till och jag ångrar att jag sa förlåt så jävla mycket, jag önskar att jag inte hade gjort det. Efter samtalet som vi hade i ett klassrum som var ledigt så lämnade våran mentor oss kvar så att vi kunde vara ensamma. Under samtalet sa dom "vi vill inte att du ska sitta ensam längre". Jag trodde allvarligt talat att dom skulle låta mig vara med dom så att jag inte var ensam, men jag hade fel. redan lektionen efter så insåg jag att jag hade fel. Detta hände efter en halv månad efter att utfrysningen hade börjat. Det fanns inte en dag under den perioden på 2 ½ månad som jag satt ensam som jag inte grät, jag kommer ihåg att jag en dag grät ungefär 6 gånger. 6 gånger på en dag. Det var den dagen som jag och mina föräldrar var på utväcklingssamtal med samma mentor. Under utväcklingsamtalet så sa jag till honom att "jag vill byta lass för att jag inte orkar sitta ensam längre", när jag sa det så grät jag. Efteråt bad min mentor mig att gå ut och vänta då han ville prata ensam med mina föreldrar. Han sa till dom att han hade hört att jag skar mig, och att jag nog borde gå till en psykolog. Mina föräldrar har talade om det för mig för bara ett halvår sen. Den natten gick min mamma in till mig och kollade om jag hade skärsår på armarna, men det hade jag inte.

Jag fick byta klass men först efter jullovet, lärarna på skolan lät mig sitta ensam i två och en halv månad totalt sätt fär att det "skulle bli problem med sheman" då den klassen jag skulle byta till inte hade samma lektioner som min förra.

Detta var dom absolut värsta månaderna i mitt liv. Jag har fortfarande svårt att prata om det även om det har gått tre ½ år sen det hände. Varje gång jag pratar om det gråter jag, och jag är så fruktansvärt trött på att gråta för det. Och varje gång så minns jag mer av det. Det är nog lite lättare att skriva om det, även fast jag grät nu när jag skrev detta. Även fast jag inte borde så tänker jag på det varje dag och har gjort det sen det hände. Än idag har jag svårt att lita på folk som är i min ålder och jag har inte många vänner, men dom jag har är snälla och dom flesta vat inte om detta men dom vet att nåt som inte är bra har hänt mig tidigare.

Jag hatar inte dom men jag hatar vad dom gjorde mot mig.

Jag är så stolt över mig själv! Idag har jag skrivit klart en låt som jag verkligen gillar, och som symboliserar den smärta och ilska jag gick igenom under högstadiet under den tid jag blev utfryst. Det är väldigt svårt att beskriva kännslor i ord och specielt när man känner en så stark smärta. Jag vill inte berätta just nu vad som hände mig under högstadiet, men det var extremt jobbigt och det är något jag aldrig vill gå igenom igen. Jag skulle inte ens vilja att min största fiende (som inte är dom som gjorde det) ska gå igenom det jag gick igenom. Det finns inget värre än mobbing och att inte få stöd av vuxna i skolan under tiden, det är skamligt!