Tror att jag har skrivit lite om den här flashbacken tidigare men då tror jag att jag inte skrev allt som hände.

För det första så är det fyra händelser som hände under en och samma dag och eftersom det skulle ta så lång tid och plats att skriva allt på samma gång har jag delat upp det, därav att denna är del ett. 

Satt som vanligt under en rast (tror att det var lunchrasten) vid en av trapporna vid klassens skåp och väntar på att en engelska lektion ska börja. Detta är veckan efter höstlovet så jag har vid det är laget sutit ensam i några veckor. Efter några minuter kommer hon jag innan detta hände såg som en av mina bästa vnner och och som gjorde och sa det mesta av det som jag blev utsatt för. Vi kan kalla dom för tjej 1 och tjej 2. Dom lämnar sina saker i sina skåp och går fram till mig. Tjej 2 frågar mig varför jag sitter ensam med mera. Kommer inte ihågg exakt vad hon frågar men jag försöker i alla fall förklara varför men hon avbryter mig hela tiden. Samtalet har vid det här laget blivit med brist på andra ord rätt otrevligt. Efter att jag har försökt förklara några gånger tappar jag tålamodet och ställer mig upp från trappen för att gå ut och från dom. Tjej två tar då tag i mig och trycker mig upp mot en vägg för att hålla mig kvar. Cirka tio meter mitt emot oss är det en glas dörr som leder till lärarlummen. När jag tittar över hennes axel kan jag se lärare gå i korridåren men ingen tittar ut genom dörren utan går bara förbi. Detta är inte första gången jag har blivit upptryckt mot en vägg då de andra gångerna var det andra personer men jag "ser rött" på en gång. Genom sammanbitna tänder säger jag åt henne att släppa mig och försöker samtidigt få bort henne från mig. Tjej 1 står under den här tiden brevidoch tittar på utan at göra något. När hon väl släpper mig går jag ut på skolgårde och går runt lite för att fåbort ilskan och frustrationen som jag kände inom mig. Jag sätter mig sedan på en av bänkarna som finns på skolgården och ser genom glasdörrarna till huset där mitt och resten av klassens skåp är att tjejerna tar sina engelska böcker från sina skåp och går uppför trapporna och försvinner. Jag väntar några minuter för att innan jag går in igen för att se till att dom inte är kvar. Jag tar mina böcker och på vägen upp för de tre/fyra trapporna ser jag två andra tjejer från min klass sitta på andra sidan av korridårern så jag går och sätter mig vid dom då det är ungefär 20 minuter kvar innan lektionen ska börja. Efter fem minuter kommer Tjej 1 och 2 upp för trapporna tillsammans med de andra två tjejerna som är i deras "gäng". Tjej 2 går direkt fram till mig och försöker prata med mig men eftersom hom inte låter mig prata så går jag tillbaka till trapporna. Halvvägs genom korridåren tar tjej två går efter mig och tar tag i min arm. Jag tar då mina två engelska böcker jag har i handen och slår till henne på armen så att hon ska släppa mig. Hon gör det men frågar sammtidigt "har du damp eller??", i bakgrunden hör jag hur de andra tjejerna skrattar. Jag fortsätter gå till trapporna medans tjej 2 går efter mig och på vägen upp för trapporna hör jag hur en av lärarna kommer ut ur ett lärarrum och säger åt tjej 2 som vid det här laget har börjat gråta (av vad har jag ingen aning om) och ber mig om förlåtelse och annat att bara låta mig gå. På vägen upp för trapporna skakar jag på huvudet. Jag kan inte förstå hur någon kan hålla fast en fråga om man har damp och sedan tro att man ska förlåta en i nästa sekund.

Som sagt det blir väldigt långt att skriva och det här är bara en del av fyra som alla hände inom två timmar. Jag kan än idag höra hur dom andra tjejerna skrattar och se hur lärare går förbi utan att kolla ut i korridåren. Även om det var 6 ½ år sedan det hände.

Så igår var jag halv uttråkad och eftersom jag var halvvägs igenom boken "City of bones", som förövrigt är skitbra, så gick jag och la mig vid tio på kvälen och läste. Det var bara det att jag fastnade och somnade först mitt i natten i alla fall. Och nu har jag ett ännu ett problem. Jag har bara 67 sidor kvar på boken. Tur att det finns uppföljare till den annars skulle jag bli knäpp...

när man glömer att tala om för sin mamma att man har spenderat större delen av dagen i en lägenhet med två hundar och att anledningen till att man glömde det var att det inte är en så stor grej längre. Så ja, man kan säga att min fobi för hundar är helt borta.

Jag saknar känslan av att ha ett (eler flera) festivalband runt handleden.

Jag saknar när man står nära högtalarna och man känner dunket av basen i hela bröstkorgen.

Jag saknar euforin man känner precis när ett band går upp på scenen.

Jag saknar att skratta åt och med alla konstiga människor man träffar helt random.

Jag saknar lyckan man känner när man har kommit in på festivalområdet för första gången. 

Jag saknar gemenskapen man känner med människorna i publikhavet.

Jag saknar festivaler.

Så eftersom jag missade att anmäla mig till tentan på fredag så har jag haft några dagar ledigt där jag inte har behövt plugga. Haar därför de två senaste dagarna tittat på 5 kärleksfilmer. Den första var bra och jag satt och böla i slutet av den. Den andra tyckte jag bara var jobbig mentalt för att personernas kärlek var bort i slutet av filmen. Den tredje gjorde mig halvt lycklig och önskade att det hände mig. Den fjärde gjorde att jag skrattade. Och den femte gjorde att det enda jag tänkte på var "var det allt?". Så nu funderar jag på om jag ska se ytterligare en film som antingen kommer göra mig lycklig för att dom blir lyckliga i slutet (om det nu slutar så), eller så kommer den att göra mig halvdeppig för att mitt eget kärleksliv inte existerar och är underbart och bla bla bla. Om jag inte ska titta på den så kan jag ju alltid ta min bok som jaag läser om för fjärde gången och "gömma mig undan". 

Varför ska allt vara så frusterande och jobbigt och svårt heka tiden? Varför kan inte någonting i livet vara enkelt för en gång skull...? 

Där politikerna tycker att det är viktigare att ändra betygssystemet varanan mendatperiod istället för att ta hand om de ökade anmälningarna om mobbing i skolan.

Där kvinnor blir våldtagna för att deras kroppar ses som objekt som man kan göra vad man vill med.

Där en som räddar liv får mindre betalt än en någon som designar en mobil som ingen vill köpa efter ett år för att den inte är "inne."

Där man blir dömd till döden för att man klär sig annorlunda och lyssnar på annan musik utan att det finns någon bevis för att du har mördat någon.

Där folk bryr sig om flickan som blir mobbad först när hon har tagit livet av sig. 

Där folk rånar någon istället för att hjälpa personen när denne har fallit ihop. 

Där folk köper böcker för att ta reda på hur man kan värna om miljön och rädda regnskogen.

Där folk blir kränkta för att personen man är kär i inte har samma hudfärg som en själv eller för att man har samma kön.

Där....

Ska på en studentskiva på torsdag med teamat "övernatturligt" och jag har valt att vara Khaleesi från Game of thrones serien. Nu är det bara att jag inte vet om jag ska ha byxor eller kjol till toppen jag har sytt. Så om jag kunde få hjälp med att välja så vore det bra. 

Så här ser hon ut i serien:

Med kjol.

Med byxor.

Eftersom det är lite drygt två år sen jag blev av med mig fobi eller snarare fobier, då jag inte bara var rädd för hundar uta katter också, så tänkte jag förklara lite mer vad en fobi är. Även fast jag vet en del vad det är så har jag tagit hjälp av Wikipedia.

Att ha fobi för katter heter också Ailurophobia. Fobi för hundar heter Cynophobia. Båda dessa är "specifik fobi." Alltså att fobin riktar sig mot specifika panikutlösare.

För att det ska räknas som en fobi så finns det 7 kriterier som ska stämma in.
- Ihållande räddsla för ett objekt eller situation.
- Exponering framkallar omedelbart oro.
- Att man inser att räddslan är orimlig (vuxna).
- Undeviker att exponeras för det man är rädd för eller gör det med fruktan.
- Din räddsla påverkar dagliga aktiviteter.
- Minderåriga har "symtom" som varar i mer än sex månader.
- Panikataker, ångest och undevikande kan inte förklaras av någon annan psykisk störning.

Jag kan bara tala för mig själv men jag "uppnåde" alla överstående kriterier innan behandling.

Panikataker kan visa sig i hjärtklappning, svettningar, skakningar, andningssvårigheter, frestelsen att fly, matthet eller yrsel, muntorrhet, illamående med mera. Av dessa har jag i en situaton med en hund eller katt upplevt alla förutom muntorrhet och illamående.

Undevikande kan visa sig i hålla sig borta från områden som hundar kan vara, gå över gatan för att undevika hundar och undevika hem hos vänner eller andra som har hundar. Jag själv har omedvetet undevikt parker och skogar. Skogar har jag dock omedvetet undevikt och det var först under behandlingen som hon som hjälpte mig ställde den frågan i överhuvudtaget. Märket det själv när jag går promenad hemma i stockholm. Brukar oftast gå själv då jag gillar att lyssna på musik och "filosofera". En av rundorna jag går är det en sträcka på kanske hundra meter som är genom en liten skog. Lite mer än halvvägs genom denna finns det en hundpark. Varje gång jag går den rundan så måste jag alltid påminna mig själv om att ta djupa andetag och att det inte är någon fara, jag kommer att klara det och så vidare. Har gått den minst tio gånger nu och märker för varje gång att det är lättare att gå den biten. Att gå över gatan för att undvika hundar har jag gjort miljoner gånger. Försökte oftast titta så att det inte kom någon bil när jag gör det men det har hänt att panikataker har gjort att jag har sprungit rakt ut utan att se mig för. Som tur var har jag aldrig blivit påkörd någon gång men bara tanken på det är nästan skrämmande.

Tydligen så är fobin för djur vanligare hos kvinnor än vid män. Skulle inte vilja vara man men ibland är det rätt irriterande att vara kvinna alltså...