Var ledig idag och hade tänkt från början slappa och inte göra något annat än att titta på film. Men sen ångrade jag mig och tog en timmes promenad till Dollarstore och hittade bland annat ett tusenbitars pussel för trettio spänn. Skitfint är det också. Med tanke på att jag lyckades förstöra mitt sagan om ringen pussel jag hade köpt från stadsmissionen genom att spilla ut ett glas saft så vart det som lite plåster på såret. 

Förutom det så är det nu mars månad och det betyder att min syrra fyller 10. Helt skukt att tiden går så snabbt. Kommer fortfarande ihåg när pappa ringde och berättade att dom hade kommit hem och jag tog cyckeln och cycklade dom tre hundra meterna mellan mammas och pappas hus. Var lika gamal då som hon fyller. Helt skukt är det.

Sedan ska jag om två veckor gå på konsert igen. Bullet for my valentine är det den här gången. Blir andra gången jag ser dom live så det ska bli hur roligt som helst. Ska förövrigt se dom igen i sommar på Bråvalla. Man kan aldrig få för mycket av att se sina favoritband live!

Som jag skrev tidigare så räddade Slipknot mitt liv efter mobbningen men det var Green Day som räddade mig under mobbningen. Rasterna i skolan hade gått från att att räkna minuterna till att den ska börja till att räkna till när den ska sluta. Oftast spenderade jag dem med att rita eller att lyssna på musik och min MP3 som inte hade så stort utrymme var fylld med Green Days musik. Jag gick alltid runt med MP3 i fickan för att det var mitt sätt att avskärma mig från allt som hände under skoldagen. Hade då redan lyssnat på dem i ett och ett halvt år och hade även haft en crush på sångaren. Mina väggar var fyllda med posters, tidningsutklipp och en stor flagga. Nu efter att ha lyssnat på dem i 8 år så ska jag äntligen få se dem för första gången live. På Bråvalla festivalen. Kan bara tänka mig vad för känslor som kommer att välla upp före, efter och under konserten.

För mig är dem mer än bara ett band som skriver bra låtar och gör helt fantastiska liveshower. Dem räddade inte bara mitt liv utan dem fick mig att hitta mig själv. Sommaren efter att jag började lyssna på dem satte jag och mina dåvarande kompisar mitt på mitt golv och rensade min garderob på sånt som jag ansåg inte var "rockigt". Hade fram tills dess nästan bara rosa och lila kläder. Har fortafarnde lila kläder men bara några få rosa tröjor. Minns att jag hade ljust rosa byxor men när jag bytte stil, vilket skädde över sommaren bokstavligt talat fick dem hama i papperskorgen. Jag har sedan dess utvecklat min stil och har aldrig trivts så bra som jag gör. Både mina föräldrar och säkert flera andra har sagt och tror säkert fortfarande att min stil bara är en fas. Troligtvis för att min bror hade en kort fas när han var hårdrockare all the way. Men jag tror inte att det bara är en fas för mig. Den stilen jag har är mig. Min mamma har ibland sagt när jag har mina byxor som har hängslen till knäna, dragkedjor och snörningar som detaljer plus en bandtröja att det syns att det är min stil. Så nej, jag kommer inte att ändra stil för att min stil är jag kommer alltid att vara det. 

De flest av mina "flashbacks" från mobbingen är sådana som jag alltid har i bakhuvudet. Dem har alltid funnits där men just den här hade min hjärna "gömt undan". Antagligen för att den var för jobbig för att bearbeta. Vi tog heller inte med den i anmälan mot skolan och det är för att jag kom ihåg/mindes det som hände först förra veckan. Fast med tanke på vad den handlar om hade det varit bra om den hade varit med. Tror heller inte att jag har talat om den för någon förut så det här blir första gången.

Har så länge jag kan minnas älskat syslöjdslektionerna. Läraren som jag hade på högstadiet var också syslöjdslärare på min låg och mellanstadieskola och nu var hon också min mentor. I syslöjdssalen fanns det två långbord med 8-10 platser var och man satt så att man satt mittemot varandra på samma bord. Alltså på ett bord var det på en sida 4-5 platser på en sida och 4-5 platser på andra sidan. När man började i sjuan så fick man välja plats men eftersom läraren ville ha lättare att komma ihåg doem nya namnen fick man behålla dem platserna. Jag hade min plats i nedersta hörnet brevid och mittemot dem tjejerna som mobbade mig. Den här dagen hade jag bestämt mig för att jag inte ville sitta brevid dem så jag satte mig på andra sidan klassrummet vid det andra bordet där det fanns en ledig plats. När läraren hade upprop och hon kom till mitt namn så såg hon inte att jag hade bytt plats så hon frågade vart jag var. Alla de andra elverna hade sett vart jag satt så dem sa "hon sitter där". Läraren sa (på ett ungefär) då att "du får inte sitta där, du ska sitta på din vanliga plats". Mitt svar på det var att jag inte ville sitta där. Men hon sa bara "det spelar ingen roll, du ska sitta på den platsen som du har fått". Jag kune inte göra något annat än att gå tillbaka till min avnliga plats och sitta brevid dem som mobbade mig.

Allt jag ville var att få slippa sitta brevid dem men jag fick inte det för att läraren jag har kännt sedan jag var sex-sju år tyckte att det blev krångligt om jag bytte till en plats som ingen använde.  

Idag satt jag och lyssnade på Dixie chicks "not ready to make it nice" där första raden går "fogive sounds good, forget i´m not sure i could". Detta fick mig at fundera. För mig har meningen varit nej på båda eller tvärt om till låttexten. Men för ett tag sedan fick jag frågan "vad skulle få dig att gå vidare?" Då var mitt svar "jag vet inte". Även fast det är mitt svar på en hel del så visste jag då inte vad det var som skulle få mig att gå vidare helt och hållet. När skolverket gav oss rätt kändes det som ett steg på vägen men jag känner fortfarande att jag inte har helt gått vidare. Både efter mina egna tankar som kan fara tillbaka till tiden i åttan ungefär som flashbacks. Då när det händer är som att jag upplever det på nytt både hur jag kände just i det ögonblicket och för att jag minns oftast vilket rum jag var i och vart jag satt och så vidare. Sedan vet jag att jag inte har gått vidare genom hur jag ibland "reagerar" bland andra i min ålder. Eller snarare hur min tankegång går ibland. Har inget konkret exempel på det men jag vet bara att det är så. 

Sedan jag fick den frågan "vad är det som ska få dig att gå vidare?" så har jag omedvetet funderat på det. Och dem senaste dagarna har jag sakta men säker insett att jag behöer förlåta. Inte bara de personerna som mobbade och frös mig ute utan lärarena och personalen för att dem inte hjälpte mig. 

Har under de drygt sex åren sagt att jag aldrig ska eller kan förlåta dem. Nu är det mera att jag inte vet om jag kan förlåta dem för att dem skadade mig så otroligt mycket psykiskt att det gör ibland har gjort ont fysiskt i kroppen. Dom tog så mycket ifrån mig att jag blev på ett eller annat sätt en annan människa. Mobbingen som "bara" pågick i ungefär tre månader förändrade mitt liv både till det bättre och till det sämmre. Jag blev mer blyg och introvert och har har otroligt svårt att lite på folk och "släppa" dom in. Men jag hoppas och tror att jeg blev en bättre människa av det också. Det är det ända bra som kan komma av att bli mobbad. Jag VET i alla fall att jag är en bättre männsika än dem var, är och någonsin kommer att vara.

Finns det vissa saker som skadar en så mycket att man inte kan förlåta?

Jag vet inte.

Jag vet inte om jag kommer att veta det heller.

önskar jag att jag hade en vecka där jag bara kunde få vara. Där jag inte ens behöver tänka på vad som måste göras utan bara få andas. Har inte haft en sådan vecka sen höste efter studenten, och är i desperat behov av det nu.

Jag har en omtenta till om två veckor men eftersom en ny kurs börjar nästa vecka tänker jag inte ens börja plugga till tentan utan bara försöka vila ut mig den här veckan. Tror annars att det blir för mycket och då går det ut på den nya kursen.

Förövrigt så har jag läst klart Harry Potter 7. Även fast jag har sätt filmerna så blev jag ändå glad över hur den slutade. 

Gick till bibblan samma dag som jag läste ut den, dels för att det var sista dagen jag fick ha boken och för att jag ville låna en ny. Inge av dem jag ville ha helst fanns då dem är utlånade men jag hittade tillslut en 3 i 1 bok av L.J Smith, hon som har skrivit Vamier Diaries och Night world (awesome serie) bland annat. Har nästa läst klart första delen redan. Är percis en sådan bok jag behöver just nu. Själva 3 i 1 boken heter "Dark Visions" om någon undrar. 

Har spenderat denna lördag med att läsa sista Harry Potter boken och fanfiction. Fanficton är fans som antingen fortsätter en historia eller skriver den ur en annans karaktärs synvinkel. I det här fallet var det Divergnet (min favorti serie) som ett fan skrev genom en annans persons synvinkel. Författaren (Veronica Roth) har påbörjat att skriva ur personen, som är Tobias "four" Eatons synvinkel men bara tre-fyra sidor än så länge. Hon håller just nu på med tredje och sista boken i serien och jag fick reda på i måndags att den kommer ut 22 oktober i USA. Är överlycklig över detta. Har som jag skrev tidigare läst dem två första böckerna två gånger och då köpte jag ändå den första boken i början av juli. Kommer läsa om dem en gång till innan tredje delen kommer ut men ska försöka hålla mig någon månad till innan dess. Nu tillbaka till Harry Potter. Har redan läst drygt 100 sidor idag. För mig är det mycket med tanke på att den är på engelska men kommer nog att spendera halva natten med att läsa klart dem sista 80 sidorna. Även om jag har sätt filmerna flera gånger så är det helt anorlund mot böckerna. Och ja, böckerna är så mycket bättre! Skulle inte bli förvånad om jag fäller en tår eller två innan jag är klar med boken. Har bara gråtit en gång och då var det en bok av en mamma som skrev om sin 4 åriga dotters kamp mot cancer och som slutligen dog. Tror dock att det är skilnad på fiction och verklighets historier. Fiction försöker jag säga åt mig själv att det inte händer och allt kommer att bli bra även om det kanske inte blir så. Jag hamnar på något sätt i förnekelse av det som händer. Märker själv att jag låter som ett freak men en tredjedel av mig lever för böckerna. När jag hittar en bok eller en serie som jag gillar så lever jag och andas för den. Föredrar en serie framför en bok för då kan man befinna sig i fantasin lite längre.

En annan tredjedel av mig lever för som ni kanske har märkt musiken. För att lyssna på mina favorit band och att se dem live antingen på festivaler eller konserter.

Den tredje delen lever för att bli sjuksköterska. 

Idag var det första dagen på mitt nya jobb. Eftersom jag inte har någon erfarenhet av vårdarbete förutom de fem veckors praktik jag hade under jul och nyår så är jag fortfarande osäker på saker men tror att det kommer att gå lättare eftr någon vecka eller två. I alla fall känns det som att det är ett trevligt ställe med personal som vet vad dom gör. Tror att jag kommer att trivas jätte bra där. Är så klart väldigt trött nu efter en hel dag med aldeles för få timmars sömn.

Förutom det na jobbet har jag för första gången på säkert två år tagit fram designmallar och skissat på kläder jag vill sy. Skitroligt är det faktiskt. Har även tagit fram mina mönsterböcker och tänker försöka sy några av dem. Har inte allt tyg som behövs här i Västerås då en hel del är kvar hemma hos min mamma men ska i alla fall försöka sy byxorna jag har skissat på. Om resultatet blir bra kanske jag läger upp bilder sen men det är ett stort kanske,  

Har börjat inse att jag ska se Slipknot igen i sommar. Har gått runt hela dagen och storler åt tanken. Helt sjukt att det är snart två år sen jag såg dem för första gången. Om man bara hade sett dem innan bassisten dog. Men men, är glad för att se dem igen i alla fall. Kommer troligtvis att gråta den här gången också. Hoppas att jag hamnar längst fram vis stängslet igen. Hade tänkt att vara lite längre in i mitten den här gången. Blev halvt mosad förra gången och minns att jag hade lite blåmärken där stängslet hade tryckts som värst. Fast det var nästan bra för det var som en påminnelse för mig att jag hade faktiskt sett dem. På kvällen när jag och min kompis kom hem satte vi på teven för att varva ner oss lite. Så fort det kom musik, och det spelade ingen roll om det var reklam eller något annat var jag tvungen att byta kanal för det var som om jag fortfarande var i publikhavet och musik annan musik skulle på något sett förstöra det. Låter knäppt jag vet men så var det.

För mig handlar Slipknot inte bara om att jag älskar deras musik. Utan dem räddade på ett eller annat sätt mitt liv. Nu blir jag lite dramatisk igen men det är sant. Jag började lyssna på dem när jag gick första året på gymnasiet knappt två år efter att jag blev mobbad. Jag hade då börjat bli arg för att det hade hänt mig och jag hade svårt att hitta mig själv igen. Slipknot lät mig ta ut min ilska genom deras texter och aggresiva musik. Hade under det första året på gymnasiet inga vänner kände mig därför ensam men musiken gjorde att jag hade någonting. 

Verserna ur "People = shit":

Come on down, and see the idiot right here
Too fucked to beg and not afraid to care
What's the matter with calamity anyway?
Right? Get the fuck out of my face
Understand that I can't feel anything
It isn't like I want to sift through the decay
I feel like a wound, like I got a fucking
Gun against my head, you live when I'm dead

One more time, motherfucker

Everybody hates me now, so fuck it
Blood's on my face and my hands, and I don't know why
I'm not afraid to cry, but thats none of your business
Whose life is it? Get it, see it, feel it, eat it
Spin it around so I can spit in its face
I want to leave without a trace
Cause I dont wanna die in this place

It never stops
You can't be everything to everyone
Contagion, I'm sitting at the side of Satan
What do you want from me?
They never told me the failure I was meant to be
Now, over do it; don't tell me you blew it
Stop your bitching and fight your way through it
I'm - Not - Like - You - I - Just - Fuck - Up
Hear me motherfucker everybody needs to die
Hear me motherfucker everybody needs to die