Ni vet dom där dagarna när man vaknar och känner att man inte vill/orkar gå upp ur sängen för att allt är skit? Idag var en sådan dag för mig. oftast brukar jag ta tag i mig själv och gå upp efter en timma men just de här dagen ville jag inte. så jag halvsov i tre timmar till. och efter det så surfade jag på mobilen i ca en timma. Om jag inte orkade gå upp för att jag inte har gjort ett skit i fyra dagar då jag inte har haft något plugg eller om allt bara kändes skit vet jag inte. Hur som helst så orkade jag inte gå upp. men när jag väl gick upp och gjorde mig i ordning satte jag på en skiva och även fast det inte blev bättre på en gång gjorde det i alla fall att jag orkade gå och köpa lite mjölk. Självklart så lyssnade jag på musik hela vägen till butiken och hem igen men när jag stängde av musiken när jag var hemma igen var det som att mitt humör skönk igen. Det verkar som at jag behöver lyssna på musik för att jag ska orka ta mig igenom resten av den här dagen. Därför ska jag nu sätta på en In Flames skiva, Come clarity för att vara exakt...bara tanken på det får mig att le. Så ja, jag kommer nog på bättre humör snart igen.

stannade jag inte till vid butiken Rio på drottninggatan i söndags när dom hade utförsäljning? Jo, för att nervvraket som jag är inte ville hamna sist i kön till BFMV konserten. Nu ser jag bara framför mig den svart-vinröda tröjan som jag gick förbi men hade inte tålamod att se om den fanns i min storlek och hur mycket den kostade. Och eftersom jag kommer först till Stockholm om en och en halv vecka är chansen att utförsäljningen har slutat rätt stor. Ja jag, det är bra att vara efterklok....

Har inte så mycket att skriva den här veckan men jag lägger upp min favoritbild som jag tog på konserten i söndags med Bullet for my valentine. 

Bilden är på Matt Tuck, han är sångare gittarist och låtskrivare i bandet. 

Känslan när man står längst fram vid stängslet och ser en av sina favoritband går inte att beskriva. Lycka är det som kommer närmast. Är så glad över at dom spelade flera gamla låtar och några från deras nya skiva, speciellt låten P.O.V Satan vad jag fick rysningar över hela kroppen när dom spelade den låten. Får i och för sig det varje gång jag lyssnar på den på skivan också så jag blev inte så förvånad men ändå. 

Höll på at glömma, var på deras skivsignering också tidigare på dagen och fick två skivomslag signerade. Jag = lycklig tjej!

Jag vaknar och kollar om gosedjuret jag kramade i min famn när jag somnade fortfarande ligger kvar i sängen eller om den har trillat ner på golvet. Om den hade trillat ner tog jag upp den så fort jag kunde och låg ett tag och bara tänkte medans jag låg och kramade den. Gosedjuren gjorde att jag kände mig trygg. När jag hade tröttnat på det tog jag mitt täcke, min kudde och mitt gosedjur och gick in till teve rummet brevid mitt egna rum. Sedan går jag upp till köket och fixar till två rostbröd med smör och en kopp med kall mjölkchoklad. Jag går ner igen och sätter mig i soffan med täcket över mig och mitt gosedjur som oftast brukar vara en elefant som står på fyra ben brevid mig. Sätter på teven där jag kan vilka program som går på vilken kanal vid vilken tid och äter frukosten. När jag har tröttnat på att sitta så kurar jag ner under täcket med min elefant och kollar på teve tills min mamma kommer ner och säger åt mig att klä på mig för att äta lunch. När jag ätit klart går jag ner igen och kurar ner mig under täcket. Fast då har jag vid det här laget lagt min elefant vid mina fötter i stället. Sedan ligger jag där tills middagen är klar. Ibland tog jag fram en av mina burkar med pärlor och gjorde några halsband eller armband. Fast oftast brukar jag bara "sortera" dom utan att det blir något skapande än just högar med pärlor jag vill göra ett armband av men inte har tillräckligt mycket pärlor av. Ibland eller snarare ofta somnade jag i soffan mitt på dagen. Även fast jag inte gjorde någonting om dagarna var jag mentalt trött hela tiden. När klockan blir tio ungefär går jag och lägger mig och antingen läser några sidor ur en bok eller lyssnar på musik med hörlurar på en gamal bärbar radio tills jag är så trött att jag kan sova, och börjar om allt igen nästa dag. 

Så här såg ofta mina lördagar ut. Även mina vardagar när jag inte var i skolan bestog av att titta på teve. Under den tiden så trodde jag att jag tittade på teve så mycket för att jag älskade alla programmen. Men har nu ungefär sex år senare insett att det var ett sätt för mig att s"stänga" av mig själv mentalt från omvärlden. Jag var som i min egen lilla bubbla där ingen kuynde göra mig illa. Som jag skrev så gjorde gosedjuren att jag kände mig trygg. Det första året efter mobbingen sov jag utan mina gosedjur ungefär 30 gånger av 364 nätter. Anledningen var då att jag på ett mirakulöst sett glömt det hemma när vi skulle resa bort. Dom nätterna tog det oftast längre tid för mig att somna. Jag sov med mina gosedjur i min säng brevid mig fram tills den 17 oktober 2012 . Beslutet att ta bort gosedjuret som hade vid det här laget gått från att vara 7 stycken (och en hel del rätt stora gosedjur) till att ha en och sedan inga alls var inte medvetet. Jag hade den dagen eller snarare kvällen innan bäddat rena lakan i min säng och glömt att lägga tillbaks den i sängen. Jag upptäckte det dagen efteråt när jag skulle klä på mig och hittade den på golvet vid fotändan. När jag insåg att jag hade glömt och hade somnat utan att inse det gjorde att jag log. Jag var stolt över mig själv. Även om jag den kvällen funderade på att lägga tillbaks gosedjuret eller om jag klarade av att sova en natt till utan så valde jag att låta den ligga kvar vid fotändan. Två dagar blev till en vecka. En vecka blev till två veckor. När jag började närma mig den tredje veckan slutade jag att räkna. Efter drygt en månad la jag alla mina gosedjur jag hade framme i en svart sopsäck och den ligger nu uppe på min garderob. Jag har fortfarande två gosedjur kvar framme men det är bara för att dom är så awesome att dom förkänar att vara framme. 

När jag var yngre, särskilt under högstadiet skrev jag korta noveler och dikter. Jag kunde sitta i timmar med en historia som i mitt huvud kunde innehålla så mycket att det kunde bli en bok men när jag väl hade fått ner dom första idéerna tog fantasin slut. Ibland så trötnade jag också på själv skrivandet för att jag "avbröt" mig själv för att jag inte hittade dom räta orden och då var det inte roligt längre.  Nu har jag inte skrivit någon novel eller dikt på ett halvår och jag saknar det. Jag önskar att jag kunde komma på någon episk historia och bygga på den tills den faktiskt blev så lång som en bok. Vet inte om det är för att min hjärna har fullt upp med alla böcker eller vad det nu är men jag får inte ut någonting alls. 

Det här kanske låter konstigt men man har ju hört om författare som har fått sina idéer och "världar" från en dröm, och ibland önskar jag att det hände mig också. Att man någon gång fick en dröm och sen att man kunde bygga på den och skapa olika karaktärer och städer och göra det så hämskt eller så underbart som man själv vill. DET skulle jag vilja hända.

Så här är det. Igår när jag var på bibblan kollade jag om andra delen i en serie finns att låna då jag har snart läst klart den första. Den fanns men bara på svenska och jag vill bara läsa serien på engelska. Dumbommen jag var läste då en och en halv mening om vad just den boken handlade om vilket gjorde att jag nu vet att något fel/hämskt/dåligt kommer att hända med en av huvudpersonerna. Vilket i sin tur gör att jag blir lite smått galen av det. Så idag gick jag förbi bokhandlen och köpte en bok som jag har kollat in och som finns på rea för att inte bli helt galen. Så nu när jag har fått det sagt och jag har den nya boken känns det mycket bättre! 

Den här flashbacken är nog den mest jobbiga av dom, för jag inser hur långt det har gått och hur dåligt jag faktiskt mår.

Jag sitter vid en av trapporna vid skåpen under en lunchrast och lyssnar på musik som vanligt. I min hand har jag en stiftpenna. Jag vet inte vad det var som fick mig att göra det men jag tar pennan och skriver på väggen jag sitter brevid och skriver "I hate my life". Efter det sitter jag och tittar ut genom glasdörrarna och fortsätter att lyssna på min musik.

När jag gick i sexan, vilket är två år tidigare, hade jag i ren frustation skrivit samma sak om och om igen över ett helt A4 blad. Men när jag skev det då var det bara som jag skrev i ren frustation. Den här gången var det mer som ett konstaterande. Jag hatade mitt liv. Jag har aldrig menat något så mycket som jag gjorde då, varken innan eller efter. Som jag sa så var det ett konstaterande och omedvetet var det också ett rop på hjälp. Folk gick förbi den platsen varje dag och inom mig hoppades jag nog att någon skulle se det och inse vad som faktiskt hände och hjälpa mig. 

Som jag skrev på den första flashbacken så varje gång jag får dom, varje gång jag bearbetar dom och varje gång jag skriver om dom så uplever jag vad jag kände då i den stunden. Den smärtan, hopplösheten och ensamheten. Varje gång.

I dagens utseendefixerade samhälle ska man som de flesta vet vara  lång och smal med len och fin hud. Jag passar inte in i den beskrivningen. Visst jag är kanske hyfsat smal men jag är 156 cm och hud som är långt ifrån len och fin. Har sen jag var ca 11 år haft problem med finnar/akne. Har prövat allt från receptfria gel, salvor med mera och jag har även provat på att äta receptbelagda kapslar och receptbelagda geler. Inget har hjläpt mer än att det har blivit mindre rött. Så när jag fick en Smartbox av min pappa i studentpresent tänkte jag använda den till att göra en ansiktsbehandling i morgon. Vet att det inte kommer att hjälpa med en behandling men det är en början i alla fall. Dessutom kommer jag att få en hudanalys vilket kan säkert hjälpa mig i kommande behandlingar. Eftersom det troligtvis inte kommer att hjälpa med bara en behandling har min mamma och jag redan kollat upp kliniker och personer som gör aknebehandlingar. Hos den frisören vi båda har gått till jobbar en som gör behandlingar så jag kommer troligtvis att gå dit. Det enda som hindrar mig är mig själv.

Som ni kanske förstår tycker jag inte direkt om mitt utseende. Jag har aldrig tyckt att jag är vacker. Jag gillar i princip ingenting med mitt ansikte (om man inte räknar mina ögon). Och det har även hindrat mig i sociala situationer. Inte just att andra tänker på det utan att jag tänker på det. Men så är det hela tiden för mig i sociala situationer. Jag tänker ofta negativa tankar i sociala situationer, inte bara för mitt utseende men för annat också. Oftast är tänkarna ungefär så här: "Om inte jag gillar hur jag ser ut, hur kan andra göra det?", "hur kan dom vilja umgås med MIG?" Även om folk säger till mig varför så tror jag dom aldrig. Troligtvis för att jag inte tror på mig själv.