Idag satt jag och lyssnade på Dixie chicks "not ready to make it nice" där första raden går "fogive sounds good, forget i´m not sure i could". Detta fick mig at fundera. För mig har meningen varit nej på båda eller tvärt om till låttexten. Men för ett tag sedan fick jag frågan "vad skulle få dig att gå vidare?" Då var mitt svar "jag vet inte". Även fast det är mitt svar på en hel del så visste jag då inte vad det var som skulle få mig att gå vidare helt och hållet. När skolverket gav oss rätt kändes det som ett steg på vägen men jag känner fortfarande att jag inte har helt gått vidare. Både efter mina egna tankar som kan fara tillbaka till tiden i åttan ungefär som flashbacks. Då när det händer är som att jag upplever det på nytt både hur jag kände just i det ögonblicket och för att jag minns oftast vilket rum jag var i och vart jag satt och så vidare. Sedan vet jag att jag inte har gått vidare genom hur jag ibland "reagerar" bland andra i min ålder. Eller snarare hur min tankegång går ibland. Har inget konkret exempel på det men jag vet bara att det är så. 

Sedan jag fick den frågan "vad är det som ska få dig att gå vidare?" så har jag omedvetet funderat på det. Och dem senaste dagarna har jag sakta men säker insett att jag behöer förlåta. Inte bara de personerna som mobbade och frös mig ute utan lärarena och personalen för att dem inte hjälpte mig. 

Har under de drygt sex åren sagt att jag aldrig ska eller kan förlåta dem. Nu är det mera att jag inte vet om jag kan förlåta dem för att dem skadade mig så otroligt mycket psykiskt att det gör ibland har gjort ont fysiskt i kroppen. Dom tog så mycket ifrån mig att jag blev på ett eller annat sätt en annan människa. Mobbingen som "bara" pågick i ungefär tre månader förändrade mitt liv både till det bättre och till det sämmre. Jag blev mer blyg och introvert och har har otroligt svårt att lite på folk och "släppa" dom in. Men jag hoppas och tror att jeg blev en bättre människa av det också. Det är det ända bra som kan komma av att bli mobbad. Jag VET i alla fall att jag är en bättre männsika än dem var, är och någonsin kommer att vara.

Finns det vissa saker som skadar en så mycket att man inte kan förlåta?

Jag vet inte.

Jag vet inte om jag kommer att veta det heller.